er RR ERE RAKA Presidentens r Förenta Statern8 bådskap till Kongressen. (Forts. fr. N:o 14.) I afseende på frågan rörande öfverskottets ai statsmedeln distribuerande bland de särskilta staterna, yttrar Presidenter vidare, att hem anser för en pligt att för kougressen framlägga sina åsigter rörande detta ämne, och det så mycket heilve, som det är afstörsta vigt, och står i närmaste sammanhang med landets financiella intressen. Andra nationers erfarenhet upp.asnade Förenta Staterna, att så skyndsarat som möjligt söka afbörda sin statsskuld. Men de skulle förgäfves hafva lyckönskat sig till försvinnandet a! detta onda, om de icke visste att taga sig 1! vara för ett lika stort ondt, mnersligen ett onödigt hopande af penningar i skattkammaren. Iagen politisk maxim hvilade på fastare grund än dem, att et oklokt användande af penningar är uppheofvet till slöseri, och att ett folk icke kan räkna på att länge vara i besittning a frihet, i fall det underkastar sig ett politiskt system, hvarigenom skatter påläggas detsamma för ändamål, som synas onödiga för dess regerings lagliga och verkliga behof. Så smickrande lani deis belägenhet än för märvarande är, i anseende tull dess exempellösa framskridaode i alla grenar af social och politisk förädliag, så är det dock omöjligt dölja för sig sjulf, att en förborgad fara redan visat sig i försummelsen att ställa sig till efterrättelse denna varnande sanning, och att den tidpunkt är kommen, då felkets representanter måste söka att utfiama ett lämpligare medel än det, som nu är att tillgå, för att aflägsaa denna fara. UBWnder det system för statsinkomsternes tillvägabringsade, som för närvarande följes, är all sannolikhet för hamden, att ett öfverskott alljemnt uppkommer, utöfver regeringens behof, och man måste afgöra huruvida ett sådant förhållande öfverenssiäsamer med de ändamål, Förenta Staternas regering bör hafva i sigte. Ett sådant öfverskott måste antingem förvaras i slatens skattkammare, såsom för närvarande sker, eller ock fördelas bland invånarne i de särskilta staterna. Att förvara detta öfverskott i skatskammaren, utan att anväada det på något sätt, låter sig icke göra. Dessutom strider det emot andan af landets fria inrättningar, att hålla den nationen tillhöriga egendom inläst i skattkammarens hvalf. Att beröfva folket rättigheten att bära vap n, och öfverlemna dess för svarsmedel i händerne på en stående armåee, kunde knappt vara farligare för dess frihet, än omm det tillåts regeringen att sammanhopa en ofantlig panningemassa utöfver de nödvändiga behofvea; en sådan kppsamlad skatt skulle utan wifvel förr eller senare komma att användas på sam:sa sält, man sett det ske i andra länder, då tilifället bragt ärelystnaden i frestelse. ! Att blott samla peaningarne för att åtsr utdela dem iblavd de särskilta statorva, synes lika opolitiskt om ej lika farligt, som förslaget att behålla dem i skattkammaren. Den ringsste eftertanka måste öfvertyga em hvar, att om man ålade ett folk beskattning blott för att åter utdela hvad som inflöt, så vore detta ati gyckla med landets intressen, och intet sys:era, som leder till ett sådant resuliat, kan göra snspråk på folkets bifall. Ingenting skulle vianas derigenom, till och med i fall ssken kunde ställas så, att hvarje individ, som kontribuerade, skyndsamt erhöllo samma summa åter, sem ham inbetalt. Man det är uppenbart, att mågot sådant system aldrig kan sättas i verket, utan att en betydlig del af de penningar, som skulla utdelas, åtgick till aflöningar och provisioner för de tjenstemän, som komme att användas vid deana operation, äfrensom åtskilliga förluster skulle uppkomms af andra orsaker; och det praktiska resultatet ef ett sådant försök kan aldrig blifva något annat, än att belasta folket med afgifter, icke för sådana ändamål, som för detsamma medföra någon nytta, utan blott för att öka depositionsbaukernes vinst och underhålla en hop onyttiga ermbetsmän. Att fördela öfverskottet bland fol