Aftonbladet – 21 januari 1837, sida 2

En sträng och länge ihållande vinter plägar i vårt klimat vara en tid af svårighet och bekymmer för de fattigare klasserne, emedan den på en gång ökar behofven och minskar utvägarne till dera; uppfyllande. Då erfordras starkare föda , varmare kläder, ved till eldning, och huru anskaffa allt detta, vär arbetet under bar himmel nästan alldeles upphört, oeh dermed enda utvägen till någon förtjenst? En allmännare kalamitet, som bringar rörelsen i stockning, som inställer de allmänna nöjena och tidsfördrifven inom de förmögnare stånden, har samma bedröfliga återverkan på de fattiges belägenhet. Men hurudan skall då denna vara när de ofvannämnda båda orsakerna förenat sig, då en i fyra veckor ihållande stark köld inträffat hand i hand med en farsot, som lagt fjerdedelen af bhufvudstaders folkmängd på sjuksängen, som förvandlat sjelfva julen, g ädjens och nöjenas tid. till en tid för sorg och oro? Denpa tidpunkt har väl till större delen upphört inom de rikes eller bergades boningar ; msn inom de fattiges qvarstå ännu dess följder. De få tillgångarne äro medtagna, de sista lösörepersedlarne äro pantsatta; de friske sakna arbete och utkomst, de sjuke anropa dem förgäfves om Pistånd; de tillfrisknande plågas at sjukdomens följeslagare : en långvarig matthet och en matlust, som ej hälver den, ens om bon kunde tillfredsställas , än miadre då ropet på mat mötes från de omgifvande af svaret: wvi hafva sjeilva ingentiog ! Sådant beskrifves tillståndet bland Stockholms minga fattiga, hvilket dessutom vitsordas af de talrika dödstistorma. Månze ej vid ett sådant tillfälle en serskild subskription till de fatugas och sjukas understödjande, som ligga medellösa i sina kojor, skulle finnas lämplig? Vi hafva hört månge , som förklarat sig beredvillige att deltaga i en sådan; om Foörsamlingarnes presterskap åtoge sig utdelningen, skule icke mer än en framställning från presterskapet, som bäst känner förhållande:na, behöfvas. Den skulle gezast mötas af denna välgörenhet, för hvilken hufvudstadens innevånare äro så rättvist bekante; den skulle ytligare mötas af så mången känsla af tacksamhet för den öfverståndma sjukdomen , der den ej bortryckt någon älskad vän eller anförvandt , der dena ej qvarlemnat några spår af ohelsa, helst om den kanske till och med för en och annan medfört den indirekta fördelen af besparade utgifter, dem helgen och representationsnödvändigheten eljest skulle föranledt. Man må ej frukta, att besvära deltagandet med ett nytt påkallande ; det sanna kristliga sinnet finner sig ej besväradt , utan lättadt och stärkt deraf.