Aftonbladet – 20 januari 1837, sida 3

hund, gör bäst att se väl efter honom, att han ej en vacker dag är sin kos, för att gåi lurendrejareskola. I Valenciennes hände nyligen, att en stor vacker hund, tillhörande en soldat af garnisonen, blef stulen af en lurendrejare och inöfvad till yrket. I början gingo hundexpeditionerne bra; han förde hem till sin nya herre hvarjehanda goda saker; men slutligen kom det trogna djuret i håg sin rätta husbonde, och en vacker morgon denne sitter utanför kasernen och språkar med sina kamrater, kommer wow! wow! med tungan hängande ur halsen. Han var alldeles uttröttad, ty han: hade en tung laddning af de allra finaste Håvannsh eigarrer att bära på. Det snälla djuret förlossades snart från sin börda, och soldaterne skrattade, vid Ppåtända cigarrer, rätt hjertligt åt den välförtjenta långa näsa, hunden skaffat dan, han sist var i tjenst hos.