(Insändt.) Om indragning af behaglig tids förläningsspannemål vid lediga pastorater. Detta ämue synes troligen vid första påseendet nog magert för en tidningsartikel; men åtskillige deruti ingående märkvärdiga omständigheter torde dock uppfriska det och göra det mera interessant, än mången läsare på förhand anar. Hisiorien lärer oss huru från forntiden det Hogvördiga Presteståndet vetat att för sig och efcerkomrgande bevaka och mär det ske kunnat utvidga sina så väl ståndssom enskilda fördelar, förmåner och rättigheter. Såsom verkan häraf kan räknas, att vid vissa förmodligen den tiden mindre folkrika och i följd deraf mindre indrägtige pastorater, framfarna konungar förunnat af särdeles gunst och nåde, på behaglig tid, vissa qvantum spannemil af Krono tionden, hvilka fått namn af behaghg tids förläningsspannemål. Under 1809 års Riksdag, då det Högvördiga Ståndet sannolikt ansåg sin politiska existence såsom Riks-stånd vara i större fara än någonsin tillförene eller, efteråt, försökte eller förmådde Ståndet ej att motsätta sig det beslut, sow då fattades, att hos Kongl. Maj:t begära en allmän undersökning af presterskapets så kallade vederlag, och uu nådigt bref till Kam-mar-kollegium och Statskontoret af den 29 April 1812, förordnade Kongl. Maj:t att den på behaglig tid förlänade spannemiålen skulle föreslås till indragning vid det lediga pastorat, der kyrkoherdens inkomster öfverstiga 100 tunnor. Uti underdånig skrifvelse vid sista RiksStåndet om en sådan föreskrift om tillämpningen af det nådiga brefvet af den 29 April 1812, att, enär tidsförhållanderne sedan år 1812 blifvit i så måtto hufvudsakligen förändrade, att spannemålen betydliger fallit, utan att priset på andra förnödenheter i samma mån blifvit nedsatt, iifrågavarande Kronotiondespannemålsanslag måt