om någon silfverskäggig Magister Artium Parisiensis, ansigte mot ansigte, fick skåda en af mutidens Magistrar, skulle han beundra både deras och veteaskapernas blomstring. — Kortligen: hvad som fordom vär hehgt och dunkelt, är nu profant och klart. Astrologen är koopvardi kapten och hemför sill och salt, i stäliet för att leda menniskor3 och staters öden; alkymisten är gelbgjutare, som gör hjulbössor af och pryder selar med sitt guld; potatis köpes nu tunötals för mindre än en kostade fordom; brän vet kan ej mer, såsom under Erik XIV, användas till tortur ;7 St. Januarii blod flyter som annan (ofärgad) terpentin, och slutligen är snart fystonomiken med sina samsyskon — denna, sovim förr var en seocratisk grundidd — na en vetenskap lika tydlig som botaniken sedan v. Linnts tid Det finnes ostridigt mycken sanning i fysionomik-, temperament: och organ-läran; hvar och en erkänner det högt, om naturen varit -bhonom huld; tyst och med låtsadt förakt, om förhållandet är tvertom. Detligger i sakens natur, att menniskorna ej tåla granskas som blomstren. Om dessa, likasom vi, kunde refl2ktera och tänka, skulle en -ros ej vara serdeles smickrad (sanningen smickrar aldrig) af aut heta Rosa domestica; men en bolmört skulle bli siolt öfver att kallas Hyoscyamus niger och höra till de misstänkta, Om blomstren voro känsliga j och ej stumma, skulle en praktblomma ej vilja räkua sligt mad gemen potatis, och Linne, Tournefort och Sprengel skulle utropas som blemsterhatare, som belackare, hvilka om de ossyldiga vexterna i tryck utspridt förklenliga rykten, ja, de skullerstämplas. som publicister, de der ism gallsprängda dårskap kommit på den ideen att bedöma de inre egenskaperna hos en vext efter dess yttre form. Likväl låter det genom azvalogier bevisa sig att den yttre formens olikheter bere af en inre orsak, den man väl icke kan förklara, men som Likväl så ofta framstår att den ej må betviflas. Vi erkänne att hvarje olika kemisk sammansättning eger en serskild karaktersform; att, ibland vex:erna, deras yttre bildrming har en öfverensstämmelse med deras inte egenskaper; att djurevs anlag ytterst grunda sig på deras organisation, eller kanske rättare att hela uttrycket af djurets förmer säger hvartill det är mäktigt. Det är blott menniskan, som ej gerna vill låta kedjan, den förut aldrig afbrutna kedjan, räcka längre, utan rycker sig lös ifrån djurserien och trör sig. oberoende af Staterues allmänna lagar, derföre att! hon kan förtyda och till sin egen skada våldföra dem. Egenkärleken är den ofantliga kraft, som motarbetar vetenskaper sådana, som fysionomnik och organlära. Striden är olika och det szöna måste ännu länge ligga under : kauske kommer det alltid att, bli den förlorande parten; ty när taga väl fula näsor, falska munnar, narraktiga pannor, dåliga temperamenter, tjufsinnets och bigotteriets organer en ända? — Så länge dessa finnas, måste ock i allmänhet fysicnomik, orgaroch temperamenilära förhånas, beskrattas och förföljas. . Man har skrifvit om och tror ännu på aninialmagnetism, och hvarpi skall denna bero? — På en viss oförklarlig barmoni mellan tvenne personers inre jag, hvilket jag, genom tuaimarnas fram och åte:förande, uppåt och nedåt, sätter två personer 1 korrespondenstillstånd, sum verkar förmågan att se fördolda ting, läsa genom maggropen — , mörkt rum, och det till och med böcker, skrifona på språk, dem den sjuke (clairvoyante) vakande icke förstår; en korrespondens, som förmår fästa föiterna vid golfvet på folk så, att de ej kusna ryckas derifrån ete. — Detta vidunderliga fånesladder tror man, och hvarföre? — Derföre att icke eg-ukärleken deraf stötes. Man må se aldrig så gemen ut och vara ännu dåligare, oförvilige korrespondenter får man sHid; men man vill ej tro på en dylik harmoni. mellan samma personers kropp och : själ, utseervd2 och anlag, ehuru det visserligen är vida rimligare och säkrare, än en harmoni mellsn tvenne olika kroppir ech tvenne olika själar, som meddela sig genom strykning. Hvar och en känner med sig en inneboende lust att bedöma sin nästa efter utseendet. Det är sannt, det bedrar ofta; mea har man väl då fått sin egen ståmdpunkt, sitt eget sätt att se? Har man borifjermat alla iaplentade fördomar, rr nolikheter för en så omtvistad sats, som den, om möjligheten att bedöma en menniskas inoe ee åÄ es .fre . . efM.