LA nn SERBER NV Sve. ARR 2 drogs om våren 1832, är det enda jag från högre ort medelbarligen eller omedelbarligen erhållit, den julgåfva af beslutet i teaterfrågan, hvarom jag talat i ofvanstående artikel. Stockholm d. 10 Jan. 1837. 4. Lindeberg. KAMARILLANS VAPENDRAGARE. Inger orättvisa är vanligare än den, att tilllägga generalen hela förtjensten och glömma de : gemena. Ursprunget till denna plägsed ligger deruti, att den, som kommenderar segren, äfven kommenderar segersångerna. Samma plägsed har vunnit insteg i historien, ty den lämpar sig väl för okunnigheten och medelmåttan. Dessa potenser fatta nmemligern ej väl historiens sammansatta grunder, och förmå än mindre uplösa dem i de enkla och djupast förborgade; men utpekar man för sådane gynnare en nmärmast liggande, enkel och handgriplig eller lekamlig orsak, så begripa de saken. Sveriges historia är dess Konungars, utropa de en i konsten att behaga hemmastadd författare, och han förfelede icke det herravälde snillets paradoxer utöfva på svaga hjernor. Huru mången medelmåtta rusar ejåstad, att från denna atlas bland paradoxer bestorma den jordiska nådens himmel och taga ned sjustjernorna. Inom de historiskes centralisationssysem är en dylik de historiska grundernas centralisation och, om vi så få säga, transsubstantiation i all måtto rättvis och förtjenstfull; men oss andra synes det alltid otacksamt att så förgapa sig på den stoltiserande riddaren, att man nelt och hållet glömmer hans trogne vapendragare. Hvad skulle det blifvit af historien om Maunchas hjelte, derest Cervantes uteslutit den fintlige och interesserad2 Sancho? Och vore det väl mera billigt att från den svenska Kammarillans chefsorgan skilja dess verksamme vapendragare i norr och söder? Vi hafva nyligen meddelat läsaren en öfversigt af Minervas plan för det ingångna årets fälttåg, och billigheten fordrar att icke glömma dennes Korresspondenter. Mången läsare benämner måhända denna välmening för bara tidningsgräl, och att detta är tröttande, ämna vi aldrig bestrida; men bland de många visarne på tidens ur måste man väl äfven räkna tidningarne och främst de goda tidningarne. Vi påstå visst icke att dessa sednares rörelse frambringas af några tiders djupare belägna motorer, än mindre att den grundar sig på en inneboende spontaneitet, utan vi medgifva gerna att de utmärka ian eller bakströmmen på de ställen, der tidens flod brytes af vraken och spillrorna efter fordna tiders fantastiska dambyggnader; men äfven dessa små hvirflar, som i ändlös kretsgång ringla vid flodens :stränd:r och. skygga tllbaka hvarje gång de nalkes hennes fåra, och som aldrig komma sig längre, äga siu betydelse. De utmärka en ojämnhet i flodbädden, ett ställe passande ehdast för den skuta som råkat i lägervall och ändå vill synas äga fart, en ruin, som en gång efter lång nötning skall föranleda ett mer eller mindre farligt ras. Ju vidsträktare denna hvirfvel är, dess djupare inskärningar i flodbädden, ju häftigare de brusar och larmar dess hastigare är flodens lepp. Bedömer man efter dessa tecken vår lilla svenska XKammarilla, så finner man att de ruiner, som bilda dess håla, äga föga utsträckning; men af det fräsande och sjudande larmet och skriket slutar man att den häfigt tränges af tidens fart och tränges af tidens fart och att dess skrymslor blifva allt mer urhålkade, skråfliga och genombrutna. Chefen, den Svenska Minerva, utdelar de allmänna förhållningsorderna,:och låter dessutom tre gånger i veckan insnöra sig i det aldrasompättaste format, för att lik en liten näbbig slinka med skämt, som hon kallar det, uppehålla tidens gång, och tvinga den att göra marsche på stället. Hon erkänner med resignation, att samhället eger brister, hon beklagar blott att menniskor ega gudlöshet nog att vilja bota dem). Åt sina vapendragare, korrespondenterne, deremot förtror hon detaljerna. De äro frikallade från de finare manerens tvång och ega att bruka mun bäst de förstå, endast det sker mot tiden och allt som med henne rör sig. Revolution, reform, mouvement, mot alla dessa skola de ropa sitt hesa qui vive!? Endast den revolution, som efter hög befallning vänder ut och in på en uniformsjacka, eller: derangerar en hofdams parure, må passera, Hvad nu först angår den Correspondent, som kaller sig den skånska, och med lika godt skäl de — ee Part Sa 2