Aftonbladet – 10 januari 1837, sida 3

nem, under hvars baner Spanska folket bade värjt sig för Napoleons anspråk, och somantingen uttryckligen eller stillatigande hade blifvit erkänd af de emot Frankrike förbundna makterna, blef å nyo förkunnad och besvuren af konungen. Revolutionärerne gingo till väga med moderation, skonsamhet och samvetsgrann aktning för andras rättigheter. Hela Spanien, och sednare äfven Portugal, antogo konstitutionella former utan någon betydande motsägelse. Detsamma skedde i Neapel af enahanda anledning och med lika hastighet. Afven der blef Cortes s konstitution besvuren af konungen. Piemont följde efter med ett djerft försök och Mayland tycktes rusta sig till ett dylikt. Med väntande förundran skådade Europa på dessa tilldragelser. Samma roll, som Norden en gång hade spelat i denna verldsdels kyrkoreformation, tycktes mu i den borgerliga hafva blifvit öfvertagen af den katolska Södern, och begge halföarnes folk, redan genom det varma klimatet känsliga för enthusiasmen, . och under revolutions-krigen mognande i lidandets och erfarenhetens skola, tycktes kunna hoppas att bringa till värdig fullbordan, hvad de så dristigt företagit; men det felades redan i första rummet enhet i rigtningen, beslutsamhet i åtgärderna och genialetet hos anförarne. Också var massan af folket ännu icke hänförd af det, som mägtigt lifvade de mera bildade klasserne: Neapels talrika pöbel var feg och nedrig såsom altid; den Spanska åter bigott och inskränkt, ett lätt missbruktdt verktyg i hycklande presters hand. Härtill kom magternas ogunst, som var aldeles oundviklig, enligt det rådande systemet och den politiska ställningen. Icke blott Österrike fruktade, såsom en följd af Neapels revolution, att elden skulle upplåga i dess egna Italienska stater, utan sjelfva formerna af omhvälfningen förekommo i och för sig sjelfva såsom ett antastande af legitimiteten, och Certesförfattningens grundsatser såsoma allt för , farliga för den monarkiska principen. Derföre samlade sig de förenade monarkerne åter dels personligen, dels genom :sinma fullmägtige, i Troppau, i Laybach, i Verona, sammandragande under ifrig rådplägning de åskmoln, ur hvilka viggen skulle slungas till orostiftarnes krossande. Och man såg ånyo Österrike föra sina beväpnade ut i kampen mot en politisk doktrin, utan besinnande af den förfärliga vändning, som Pilnitzer-konfederationens snarlika kamp emot det revolutionära Frankrike för 30 år sedan hade tagit, eller om det ihågkom detsamma, endast för att rusta sig så mycket mera fruktansvärdt. Också skrefs beviset för den legitima läran ganska eftertryckligt med segrareps svärd på de fege Neapolitanernes ryggar, hvarpå bödeln fulländade lugnets återställande. Så beskrifver Rotteck med Kongl. Wärtenbergiskt privilegium ställningen emellan Österrike och Italien redan för 16 år sedan. Den opartiske läsaren jemföre nu, om i den öfversatta artikeln, för hvilken det Sjette Aftenbladet blifvit åtaladt, förekommer en enda strof af strängare natur, än den historiska sarningen här lagt under publikens ögon. Det skall då blifva intressant att erfara, em den s. k. tryckfriheten i Sverge är rent af en skugga, hvilken till och med måste darra för det som den Tyska censuren finner oförgripligt. — Dock, vi kunna icke neka oss det nöjet ett cittera detta kapitel af Rotteck till slut. Oaktadt det följande icke omedelbart rör Italien, innehåller det likväl en mästerlig teckning i få ord som vitnar på en gång om historieskrifvarens förmåga och ädla sinne. Men, säger författaren i det följande — för att icke lemna något tvifvel öfrigt, att re