till och med stundom bidrager att störta och beherska minoriteten. Den vackra sidan af all konungamakt är, att hon, till sin idd, har samma intresse, som folkets stora massa: intresset, att allas rätt må skyddas, ingens förnärmas gerom andras prerogativer; att lag må skipas lika för alla, statens funktionärer med verksamhet, skicklighet och oväld uppfylla sina pligter; skatterna vara måttliga och jemnt fördelda; talangen, förtjensten, hvar den finnes, framdrages och hägnas; våldet, egennyttan, korruptionen, oskickligheten, hvar de finnas, näpsas ech tillbakavisas. I fall denna idd alltid ginge i verkställighet, månne någonsin några faror då skulle hota konongamakten och några hvälfningar öfverändakasta thronerna? D. Jag kan väl förstå det; men B. försäkrar, att sådant allt är :oppositionens fel. Det säges emellertid äfven, att oppositionen söker komma till sitt försvar koxsungamakten, och aär den (oppositionen) länge skällt, så händer det, att den blir majoritet, och då får den konusgamakten med sig, ty konungen skall dela rättvisa åt begge, men makten ger han majoriteten. E. Afvea om den icke är rättvisa? D. Ja, läs sjelf, så får Bror se, om det icke står så. F. Dette bevisar just hvad jag sagt, att Förf. famlar omkring utan reda på hvad han vill säga. Det skall alltid bli oändligen lätt, att försvara denna konungamaktens ide, men icke sällan oändligenr svårt att försvara dess tillämpning. All opposition, hur den måtte ha yttrat sig, har i evårdeliga tider gått ut på, att bringa 1dden och tillämpningen i öfverensstämmelse med bvarandra. Blott galningen, tjufven eller stråtröfvaren klagar öfver en embetsman, som med förstånd och samvetsgranrhet uppfyller sina pligter. Skulle vågen göra det öfver Konungamakten, den högsta af all embetsmyndighet och väktaren öfver alla de axdra, så länge hor icke gör sig saker till försummelse eller misskännande af sin pligt? Det har mer än en gång händt, att folken, förtryckta af en herskande kasts egennytta och öfvermod, sökt rädda sig ur dess klor genom att blindt kasta sigi konungamaktens armar, föredragande ett i deras tanka mindre ondt framför det större. Detta är t. ex. historien om enväldets införande 1 Danmark och i Sverge. Danmark var lyckligt nog, att ald-ig se detta välde falla i en Carl XII:s händer. Om det derföre altid erbjudit något exempel af lycka och statsvishet, är här icke stället att afgöra. De sednaste upplysuingarna derifrån visa åtminstone, att deras oinskränkta kungavålde haft ett hedröfligt inflytande på finansernas tiilstånd. Men hurudan Sverges ställning blef genom detta vädjande från mångvälde till envälde, jkänner hvar och en, samt huru det derigenom två gånger förlorade en tredjedel af sitt område och nedstörtats från sin föregående politiska betyi denhet. — Det har händt, att amdra förtryckta lintressen funnit ett skydd hos konungamakten; att rättvisan, förtjensten, dugligheten, som man velat förtrampa, hägnats af henne; att kenster, I vetenskaper, vitterhet, talanger och själsodling funnit en fristad i konungaborgen. Det vere orätt ech etacksamt att förneka detta. Men är det väl dessa ljusa drag i konungamaktens historia, som förskaffat henne fiender? Är det Gustaf Wasas, Gustaf Adolfs, Carl XI:s, HinI drik IV:s, Alfons den Vises, Alfred den Stores Im. fl. deras likars regeringar, som gjort folken utledsna vid konungars styrelse? Är det på spillrorna af deras throner, som republiker uppI stått? D. Nå, men hvad tänker Bror då om republiken? den är ju en förskräcklighet, ty i den finnes ingen lag! F. Finnes ingen lag i republiker? D. Nej, åtminstone efter hvad B påstår, ty han försäkrar att det enfaldiga men sunda PP fe 120 JT sö MMA I 12 PT ss I —— OM