Aftonbladet – 14 december 1836, sida 1

ORLEANSKA JUNGFRUN. Förtjusninger öfver Jungfrun är stor, hos vissa åtminstone. Hon förtjenar det, ty på Stockholms teater har aldrig framträdt ett stycke af den djupa och allvarliga anda. Schiller kellar det sjelt ?romantiskt?. Hvad hen menar dermed, är svårt neg att inse, om icke en svart riddares vålnad (en ypperlig öfversättning af Ersceheinung!) och åskvadret emot slutet skola utgöra romantiken. Schiller var för myeket reflekterande ech spekulatif, för att kunna riktigt tro; och hela stycket har för öfrigt ingen romantisk anstrykning, utan faller, lika som allt annat af Schiller, in i den skeptiska och själs-dissekerande anda, som alldeles icke förlikes med rorsantiken. Man har sammanhåilit stycket med hvad som i Shakspeares Henry VI förekommer om Jungfrun af Orleans. En stor del af allmänheten torde vara obekant med den Sbskspeareska pjecen; och vi anse oss således böra göra em kort framställning af dess uppställning och gång, i hvad Jungfrun angår, för att sätta läsaren i tillfålle att anställa jemaförelse mellan de båda dramaturgernas uppsättning af ämnet. Shakspeare öppnar sin Hemry VF med en scen af sorg öfver den store Henrik V:s död, hvarpå tre budbärare ankomma och förkuasa den ena motgången lefter den andra, som drabbat engelska väldet i Frankrike, bland annat, att Paris och Rouen fallit, att Talbot är