gen, hvad du den andra sjelf öfverklagar — neka icke, att pubiicateten, huru högt du och skattar henne, (och kunde du än skatta henne, så högt, som hoa i sjelfva verket gäller), lik I väl onekligen är det fruktansvärdsste bland alla vapen i smädelsens hand. — Nå val, hvad betyder det?? — Så litet du behagar; men jalltid mer, än ena opinionsdom, ett blott och bart muntligt yttrande vacmäktigt att göra sig gillande, annorlucda än genom sina egen halt, denna dom må vara afkuanad af el!ofva, eller flera, eller något farre, hederliga eller icke heIderhga personer, men talande öppet språk, belastande med intet osannt föregifvande, endast uttryckande sin menivg, diktad eller verklig, förauttig eller oklok, öfver ewt kändt och erkändt faktum. Korteligen: hvad tycker du om bytet? Jag medgifver aldrig fördeifligheten, vådorna, fördömligheten af dessa opinionsmöten, (hvilkas möjliga nytta är mig lika klar, som deras fullkomliga oskadlighet), om icke du medgifver, att publiciteten är ännu mera förderflig, vådlig, fördömbhg. oa sofismer. Du tror dig väl förmå något emot min renläriga öfverlägsechet? iu ser icke, du fåkunnige, buru allmägheten är på min sida. Om du ivbillar dig kunna något uträtta, så arbeta för en bättre sak, som kan bättre försvaras. Den vu i fråga verande har jag afgjort, med bifall af allmänna omdömet. Jag ingår icke på alfvar i någon undersökning med dig. Dina satser lemnar j-g opröfvade. Ser du icke, att jag alhjemt tager deras grundlöshet för gilven, sätter genast rätta namnet på din hevisningsifver? Dessutom tror jag icke på din oväld. Du har ådagalagt en syftning att rättfärdiga vissa personer — jag slår vad;,att min äsigt, utveckladimed dia dia!ektiska och konstruerade lörmågå, skulle något varaktigare tillfredsställa — — än diua skenfagra paradoxer. — Vore jag icke speeielt underrättad om motsatsen, så skulle jag lätt falla på den tankan, att den spetsfuudige, opartiske föreläsaren i rättsläran icke vore någon amnan, än de tilltalades spetsfundiga sakförare, hvilken hufvudsakligen hade till syfiemål att inför lagens öga möjligen undanskymma deras brouslighet i afsigt. — — Store publicist! jsg måste än en gång uiropa dig för rättvisans folklärare! Du är värdig ditt kall. Och hvems sakförare är du, oparti: ske man, vise bestraffare? Låt mig hviska dig litet i örat Du är den rätta sakdrifvaren för Hr v. S. och Hr L. emot de Ellofva. Du var den, som tillstyrkte Hr v. S. att återtaga det löfte, han gifvit kamraterna, och att i stället draga dem för rätta, såsom de der velat aftvinga honom detta löfte, och söka göra dem olyck!iga, icke genom ett förgripligt omdöme öfver deras handling, men genom ett foreburet motif, som du fann kunna bevisas, så vidt afsigter kuana bevisas. — Nå, hvad säger du om mitt försök i denna väg? Är den icke bindande denna bevisnirg om de Ellofvas olofliga syftemål att drifva kamraten från tjensten. — Rät litet har jag derom att säga. Denna bevisning är diti mästerstycke. Proive den, hvem som behagar. Jeg önskar dig sjelt en dom på sådan bevisning, om du skulle komma ut för en anklagelse; i syonertet om det gällde tjenst och frihet och framtid. Så skall man bevisa! — då håller man lag och frihet vid makt. Men du afbröt mig. Jag kar mer att säga dig i örat. Sedan du såluoda uppviglat angitvelsen, men den der bevisningen om afsigt icke veSpetsfundige, jag önskar diz lycka till dilat gå för sig; har du väl, lika med mig, begripit, att hela din tillställning måsie misslyckas; men som du en gång lofvat din hjelp, och icke velat få orätt; så har du uppbjudit din spetsfundighet at förfåkta, hvad du en gång tillstyrkt, oeh förfölja dem, du en gång lotvat förfölja. Du skref till och med de anforanden, som Hr v. S ech Hr L. uppläsie i sista sammankomster. Var nöjd med dessa uppgifier, eljest får du flera. Dock skall jag, enligt ditt eget system, afhålla mig från att karakterisera dig, efter som det menliga omdömet är så farligt. Jag hoppas, att du åtminstome derför hållsr mig räkning, om du ock för det öfsiga vill tilltala mig. — i v a ev Smädare! jag är fårdig dertill. Bevisa, hvad du säger: Hvilken fräckbet! Och icke! blott nsinvationer, utan raka tillvitelser! Bevisa, eler gå på fästzing. — Derföre, att Jag icke nöjde mig med insinu