vande menniskan, menar du, vill segra 1 dag, ty i morgon är det for sent, Således var det oförlåtligt af mig att tänka helt enfaldigt: frågg är icke om sanniogens seger öiver dikt oct lögn, utan om seger öfver falska omdömen. Den förra kan gå långsamt, till och med miss. lyckas — den sena:e icke så; ty att ogilla et omdöme, som afviker från det ulimänna, fordrar ju ingen långsam bereselse. Ingen behöfver derpå vänta till 50 år efter sia dod. Ar det falssa omdömet dekreteradt i en sammankomst; hvad hndrar att i morgon sammankalla en ny? För at låta den allmänna tanka röja sig, ull hvilkeu man vill vädja, är det ju nog att göra frågan allmänt bekant — och dertill saknas aldrig utvägar. Ville jag bir använda ett upplysande exea:pel, så kunde jag icke få det hättre, än just det förevarande, Om svgifvaren finge de Ellofva straffade, såsom deras fiender och hans visarådgifvare yrka; vore väl allmänna tankan om honom derigenom en hårsmån bättre, äv om han aldrig angilfvit de Ellofva? Om allmänheten ogillar dessas omdöme, hade icke detta skett, utan att saken kommit för laga domstol? Skulle den åter gilla det, månne detta kan hindras genom domstolens beslut? Ansåg man åter de Eilofvas omdöme hafva ett oemotståndligt inflytande på allmänhetens; då skulle man icke, sjelf hafva framdragit det för ällmänheten. 2 Sådan verkan af detta omdöme kunde. blifva, sådan är den; och det är ju icke! du, Som anser den vara af stor vigt. . -Dessa voro de klena förnufisgrunder, de skenfagra paradoxer, som förledde mig. Vise Mästare, döm skonsamt häröfver, om du kan. Men från dessa paradoxer var det, som jag kom till andra, tvifvelsutan icke mindre farliga och som ingå i den vigtigaste delen af fråg-n, (i dina ögon nemhgen, om icke just i mina) eller den der allmänt kända händelsen. Deröfver resonnerade min enfald så här: hvad som så häftigt ofverklagas, var dock ingen ting annat, än en opimonsyttring — och när jag antog, att en sådan i sig sjelf var tillåten, återstod hlott frågan, hvad ondt som kunde finnas 1 sättet, eller formen för dess afgifvande. Aldrig kunde jag begripa, att den, som fick höra ett omdöme om sin konduit yttradt af sina likar eller andra hedersmän, samlade för att deröfver öppet rådpläga, skulle vara derigenom så ohjelpligen förlorad, när detta omdöme icke gjort och icke kunnat göra sig gällande genom någon annen kraft än sia egen. I sjelfva rädslan derför syntes mig blott ligga ett visst erkännande, att omdömet icke vore ogrundadt; ty hvarföre skulle ett grundlöst omdöme skräma? Jag hade sett, buru falska omdömen, utan sådan form, kvnnat bhfra ganska skadliga, såsom stödda nemligen på talska underrättelser och föregifvanden. — Jag hade sett. huru sjelfva publiciteten på detta sätt förföljt rättvisan — och det har dock aldrig fallit mig in att ifra mot yttranderätt. Jag tänkte alitid: om ingen finzes, som offentligen talar sannirg och gör den lidande rätt; hvad skulle han dock vinna derpå, att tvinga dem till tystvad, som göra honom orätt? Blefve han väl derföre rättvisare dömd? Och emot sådan grof oförrätt, sådana lögnfalla förföljelser, hvilka möjhgen kunna undergräfva, och någon gång verkligen umdergräft en redlig mans lugn och välfärd, hvad betyda väl fria, oförtäckta omdömen, utströdda i det allmänna lifvet, för att, om de ogillas af allmänna tänkesättet, bortsmålta liksom soon för luftens värma, och endast i motsatt fall bestå genom sin egen cöfvervinneliga kraft? Olycklige! hvad säger du? Det skulle då icke sara förfärligt att bero af sådana der laglösa sammansättningar. Du ser icke allt det onda, de kunde göra, om de finge passera. — Nå, som du behagar. Jag vill dagtinga med dig. Skall jag gå in på, att dessa sammankomster, dem jag må kalla opinionsmöten eller konduitmönstriogar, (eftersom vi icke äga autoriserade konduitdomstolar) äro fördömligare än bakdantning och sqvaller; så vill jag hafva dig att erkänna någonting annat för icke minre fördömligt — gissa — jo, sjelfva den heliga, okränkbara publiciteten! Hvad säger du om bytet? — Se, nu föll masken! Triumt! Du är publicitetens fiende.? — Eller ock tvingar jag dig att blifva det. Hör, min vän: Då det är så svårt att fördraga menniskors omdömen, öppet yttrade, öfver kända, uppgifma, o