Aftonbladet – 8 december 1836, sida 1

Lindblad redan dömd till döden. RÄTTEGÅNGEN EMELLAN HOFKAMRERABEN von WERNSTEDT OCH KONGL. HOFSTALLET. Vi ha nu tzgit kännedom af gen skrift, Herr Hof-Kamreraren von Wernstedt ingaf vill BorgRätten den 29 sistll Okteber, och hvars väx sendtliga innehåll vi förut lofvat meddela. Denna-skrift.är mycket utförlig, och tyckes i afseende på det juridiska af frågan nedslå motsidans invändningar, likasom den borde i andra afseender nedstämma modet hos visst folk. Hr W. stödjer sig främst på den för stallets Kamrerare utfärdade Instruktion, hvilken i 12 . lyder så: Som Kamereraren åligger att vppgöra redovisningen för alla de Hol-stallet jerlikt stat tillkommande fourage-persedlar till deras fulla belopp och ensam kommer att ansvara för de förluster, som medelst af bonom skeende försäljning utaf besparade fourage persedlar till osäkra personer eller öfrig dess åtgärd tima kan; så äger ham vid moggrant uppfyllande af dessa viikor att åtnjuta den atskrifning å fourage-persedlar, som för Kronans redogörare stadgad är. Utgående härifrån finner Hr W. frågan vara helt enkel, och vid dess bedömande kan eller får pågot annat icke betraktas, än om han uppfyllt dessa wilkor. Motpartens undskyllan, . att kamreraren endast ålegat att öfver uppbörden skrifva en räkning, utar allt ersättningsansvar, enär en namngifven riddräng vid stallet haft bestyr med sjelfva utlevereringeu, vederlägges således dermed, stt, enligt instruktionen, detia skedde under Kamrerarens inseende och emot redovisning inför honom samt för öfrigt alla qvittencer blifvit af honom utfärdade, afvensom fourage-redogörelserna af Kamreraren ensamt upprättades och underskrefvos. Att riddrärngen, hvilken stallet numera velat göra till sin ansvarige. uppbärdsman, fick efterse inoch utlevereringarna, bevisar blott att Hr W. förlitade sig på andras redlighet och förty underkastade sig större äfventyr. Hr W. visar derefter, att han måst godtgöra betydliga fourage-partier, som dels blifvit öfverfordrade, dels efter längre liggnieg i magasinerna afgått, och uppger exempelvis, att en sådan godtgörelse blott för 9 månader besteg sig till mera än 1000 R:dr. Då, säger Hr W, afhördes ej den nu framställda läran, att han var utan. allt ersättningsansvar. Härjemte har han fått vidkänoas kostnader för fouragets skyfling och omkastning, oftast uppgående till flera R:dr om dagen. Starkaste skäet är dock att han i början af sin befattnipg oeklandradt åtnjöt afskrifningsprocent och sedermera, vid stallets förändrade financiella ställning, hvarom vidare här nedan i hvarje års redogörelse, äfven utan anmärkning, antecknade den såsom innestående. Inkastet att hamws förmåner ändå varit tillräckliga, möter han med det förklarande, att hen bestridt de göromål, som förut tillhörde 3:ne tjenstemän, eller sekreterare, kamrersre och kontorskrifvare, hvilka tillsammans åtnjöto em afloning ef 1,150 R:dr årligen, utom andra fördelar, men att han det oaktadt ej var tillagd fullt så stor kontant lön som en stalldräng. Emot en annan invändning, att händelsen här ej är lika med den, då Kronans redogörare beräkna afskrifning, hvilket sker på utleverering från magasin, anför Hr W., att stallets kamrerare med än större skäl måste erhålla afskrifning, som stallet äger betydlit upplag af fourage, och utlevererimgen till utfodring efter hamd verkställes i smärre partier. På ett ställe yttrar Hr W., att ingen redosörelse finnes afslutad mera tillfredsställande n hans, då han icke allenast redovisat hela fourage-uppbörden till dess fulla belopp, eller utan någon afkortning, utan äfren derutöfver lemnat till den alltid i behof varande Hof-stall-kassans disposition ett öfverskott, eller öfver all redovisnings-skyldighet, af nära elfva tusen R:dr B:co. Slutligen lemnvar Hr W. icke obesvarad vederpartens uppmaning att framlägga de I dart ll ov Um. W ch