Aftonbladet – 7 december 1836, sida 2

ro vi från en allmän åklagares sida hemsökte med påståenden om förlust af tjenster , egendom och personlig frihet. Likväl heter det nu, att Herr von Schantz icke ledes af bämndelust, utaa af nödivånrg till sjelfforsvar, och att han jendast åsyftar att i allmänna emdömet vinna upprättelse för sin kränkta heder. För att gifva bekräftelse åt dessa sina tänkesätt, låter han i påminnelseskriften med sjelffornöjelse förstå, att våra åtgärder skola hotat att antaga en allvarsammare karakter, än man från början torde hafva sig föreställt, kvarefter han, så kraftigt som i hans förmåga står, söker påbörda oss, att i vederläggningen af berörde påståenden — enda föremålet för vår slutförklaring — bafva anväsdt speisfondigheter, förtydmingsförsök, förvillande framställningar och sofismer. Gerna hade Herr von Schantz kurmat bespara sig all redovisning för de motiver, som föranledt honom, att, hka mycket utam behof som troligen utan gaga för sig, hvarken i ett eller annat afseende, börja, och, på sätt som skett, fulifolja densa rättegång. Vi hafva aldrig begärt någon förklaring öfver haes motiver, de der för öfrigt hgga allt för öppna, för att kunna bemanrtlas. Mvad vi begärt ech egt amspråk att begära af en person, som säger sig strida för sin heder, är, hvad vi dock måst sakna, sannirg i uppgifter, szmt ovrängda, redliga tillämpningar. At: vi i afseende på Herr von Schantz och våra förhållanden till honom å vår sida jiakttagit dessa fordrimgar, våge vi tryggt påstå. Bawurligtvis har då vår förklaring ej kunnat smaka henom. Hurudan den spetsfundighet är , hvarför förklaringen karakteriseras , må dock bäst slutas af jemförelsem mellan innehållet deraf med de dervid gjorda påminre!serne, efter ledning af de i målet hållne undersökningsprotokeller. Fullständigt bafva vi uppgifvit grunderne till den uppmärksamhet vi trodde oss böra fästa vid Herr von Schantzs förfarande emot K nsuln Bergemaxn, sedan denne sednare, såsom deraf förnarmad och i en billig fordran på ordhålligbet besviken, genom anmälan cer anvbålian om biträde hos offentliga auktoriteter gifvit saken publicite. — Vi sade att Svenska Konsuler å utrikes orter anse för en pligt, att i nödfall understödja sjöofficerare, Utan annan säke: het än förtroendet till deras heder, och alt exemplet på missbruk af detta förtroevcde kunde leda till obebagliga följder. Nu medgifver ävdtligen Merr von Schantz, att ett såvant bruk existerar, men emot honow skall dock någon tilläwpning ceraf i förevarande fall ej ega rum. Hrvsarken i egenskap af sjöofficer på kgl. ångfartyger Gylfe, eller af kavaljer hos Hans Höghet Hetigen af Leuchtenberg hade han upptagit Bergemannska lånet, ty i sådan bändelse skulle ban af vedertaget bruk varit kunden att anvisa summan på publikt verk eller authoritet.? Var det då blott åt Hr Bergemanrs ädelmod och välgörenhetskänsla Herr von Schantz föstrodde sig, när ban, såsom okänd, begärde penningelån? Nedlåter han sig ej att jakande kesvaia denna fröga, så mätte han dock vidgå, att hans förloppning om negotialionens framgång ytterst hvilade på det fö:troende till heder och grannlagenhet, hvar;å han såsom officer, gjorde sig anspråk. Gagniöst blifver så förenamnde advukatoriska inkast, som i öfrigt illfyllest jäfvas genom det säkerligen mera vitso: degande innenållet af Bergemanns till Kgl. Kommerceåollegium aflåtne bref, hvaruti motiverne för det lemnade lånebiträdet uttryckligen angifvas, äfven som genom den omständighet, att v. Schantz i Be:gereanns närvaro lemnat en del af pemningarne till Gosselman att användas fir kongl. ångfartyget Gylfes behof, hvisken andel af Hr v. Schantz genast vid hemkomsten till Stockholm från Gosselman återfordrades. När nu för löftet om skyndsam återbetalning af nämnde tån icke i sjelfva verket erböds och antogs aunan bosgen, än förtroendet till den hederskänsJa, som icke fästades vid Herr von Schantzs person annorlunda än i hans egenskap af officer, huru vill väl Herr von Scbantz göra sig trodd, då han förnekar sig emot Bergemann hafva egt någon hedersförbindelse eller, som är detsamma, påstär, att försträckviogen icke borde anses annorjunda än ett vanligt lån? Att denra förbindelse icke blifvit uppfylld, är ovedersägligen hevisadt. oaktadt anmärkningar frän Bergemans kommissiopäre: , har Her: von Schantz i flere månader uppskjutit betalningen samt blottställt Bergemann unpder tiden för älventyr af förluster, och sig sjelf att, på sitt som skedt, anmälas irpför effentliga autboriteter såsom saker till en pligtvidrig uncerlåtenhet. Förgäfves må ban åberopa, alt han sökt ett anstånd, som aldrig blifvit honom beviljadt, och hvilket han således, trots alla förtydningar, tigit sig sjelf. Uppgiften i påminuelseskriften, att anståndet aldiig rlifvit vägradt, motsäges bestamdt :f Er Direkt. Arfvidsens i protokollet inlagde berättelse, att Herr Direktören, så mycket mind:e medgifvit något anständ, som han cj ansett sig dertill authoriserad.