Aftonbladet – 5 december 1836, sida 1

SRV SS LVEAIVS SIE IAS VILDE UVIFFUILERIITL alt viuluarnre laga tjenst hos dem, som enligt förfatiningarne äro berättigade att antaga tjenstehjon eller ar— betare. — Begreppet försvarslös har uppkommit från germaniske lagarnes afseende på åkerbruket. Dock gjorde lagen i gamla tider skilnad emellan lösker man såsom motsats till bolfast, och landstrykare eller vagabond. Men i samma mån, som de mäktige inom landet tillskansade sig större magt, på bekostnad af folkets förra friheter, i samma mån skärptes tvånget för den arbetande klassen at mottaga hemman eller ock träda i årsijenst. Upprättandet af en stående armce, under Eric XIV:s, Johan III:s och Carl IX:s regeringar, utbildade mycket begreppen om försvar och försvarslöshet. För att skaffa armeen rekyter, bestämde man vissa personer såsom hemfallne till krigstjenst, och äfven i Carl XI:s tid påräknades löske personer för roteringens förseende med manskap. Såsom, umdantag från ee allmänna författuingarne om utskrifding till krigstjenst, förbehöll sig adeln för vissa af sima bönder och tjenare frihet från -dexna utskrifningSålunda uppkom; ordet försvar, d. v. s. frihet från .utekritning. Vv Under regeringens bemödande å ena sidan att utsträcka begreppet försvarslöshet så långt som möjligt, ech adeles jemte presternas å andra sidan, att, i görligaste måtto, till deras fördel inskränka samma begrepp, föll hela rekryteringsbördan på kromooch skatteallmogen, och serskilda författningar utkommo , för att bestämma hur mycket folk en honde kur de på sitt hemman försvara. Författningen skilde dock mellan försvarslösa och vagabonder. De förre vero i allmänhet förfallna till krigstjenst,. de sednare till ej sällan nesliga strafl. Såsore ett bevis, att författningarne ösyftade endast armåeens rekrylering, må nämnas, att de ingenting stadgade om qvinnor före år 1664, då qvinnor, som icke kunna bevisa sig ega medel att ärligen nära sig, ålades att böta 3 mark silfvermynt. I våra nu gällande författningar igenfinnes enahamda syftemål, och värfningsså väl som legohjomsstadgan lemna härpå tillräckliga bevis. Men då det politiska syftemåletupphört, och då jerdbruk och näringar behöfva större amtal tillfällige arbetare, och då statens ärdamål icke kan vara annat, än att dels vidtaga nödiga mått och steg till vårdande af medborgares säkerhet mot illasinnade ech i behof stadde personer, och dels försäkra sig om utskyldernas inbetalning, så synas förordningarme om försvar påkalla em revision, och dervid rå man ej glömma förordningen den 29 Jusi 1833, som är underkastad mycken misstydning. Det är ett stori fel i denna författning, att man lika behandlat den, som ej kan erhålla och den som underlåter att förse sig med årstjenst. Stadgandet om 50 Rdr bko borgen för kronoutskylder och böter, och om sockenstämmobetyg öfver ärlig vandel och förmåga att försörja sig, öppnar en utväg att mildra lagens stränga bud. Fråga är likväl om Svensk man eller qvinna, som ostraffliga lefver, ej är tillräckligan försvarad inför lagarue af sig sjelf och sin fordna vandel. Visserligen e3er staten rätt till tvångsåtgärder, men derför re är ej gifvet, att staten eger rätt att drifva försigtigheten ända derhän, att den fer sitt misstroende skull kränker persomlig säkerhet. lott der, som missbrukar sin frihet, är värd att mista den, och ingen kan derföre att kan är fattig och obeskyddad, underkastas tvångsia3ar. Första tvångsåtgärden är årstjenst; men dels ir husbonmdens — tillsyn ej mer — kraftig nog, dels är behofvet af tjenstebjoe minskadt. Andra åtgärden är bergens ställande. Men 50 Rdr banko (som 1833 års förordning föreskrifver) kunna sällan af den fattige eller dans merendels fattiga vänner anskaffas; dem rike åter skulle missbruka den fattiges trångmål, och stadgandet blifva förmånligt blott för den i bördsarisiokratiens ställe allt mer framträdande pennirgaaristokratien. Författringen bestämmer ej heller när en sådan borgen kan affordras, och den fattige kan således en gång i månaden råka i detta bryderi. Dessutom måste den örsvarslöse ej allenast ställa borgen, utan äfven intingen uppgifva med hvad yrke Han vill försörja sig, eller ock prestera församlingens omlöme, att ham är känd, såsom den der sig ärigen försörjer, antingen genom egna medel, el, . 2 — LAN Pb Me