THEATER. Orleanska Jungfrun af Schiller, efter den Berlinska bearbetningen för secenen, med Ouvertur och Entreacter af Schneider samt körer och melodram af IVeber. Detta Schillers mästerverk har således äfven hunnit till Stockholms scen, sedan det nära fem år förut framträdt på landsortens teatrar, dit Hr Djurström introducerat det. Vi lyckömska härtill den Kongl. Skådeplatsen. En annan fråga är, huruvida Schiller sjelf skulle lyckönskat sig, att styckets uppställning skett efter den Berlinska bearbetningen, oaktadt det kunde synas, att hvad som var godt nog för Berlinarna, äfven kunde vera det för Stockholmsboerne. Schiller har kallat sitt arbete en romantisk tragedi, för att dermed skilja det ifrån de ofriga, hvilka mera voro formade efter den vanliga dramtatikens reglor. Han skref här icke ett sorgspel, hvilande på passioners utveckling och skildriegen af ett par hufvudkarakterer. — Han ville åskådliggöra en af de förunderligaste episoder, verldshistorien känner, som, ehuru hvilande på sanningens grund, likväl emedan den rör sig i det öfversianliga, träder diktens område så nära, att det alltid torde bli svårt att afgöra, hvar gränsskilmaden dem emellan vidtager. Han behöfde för detta ändamål icke bloit framställa hufvudpersonen, med åtskilliga umderordnade , nödtorftigt grupperade omkring henne; han behöfde framställa en bild af tiden och derigenom göra klart för åskådaren, huru hon kunde ingripa i denna tid, huru hon kunde leda dess händelser, sjelf ett verktyg i dens hand, som styrer händelserna, och huru hen slutligen , just derigenom, förberedde sitt eget fall. Allt detta tyckes bearbetaren hafva missförstått. Han har endast sett, att Schillers arbete var långt, att det behöfde förkortas, och att man borde göra hjeltinnan så intressant som möjligt. I stället att således sammandraga en och annen nog vidlyftig dialog och bortklippa en och annan ebetydligare scen, har han föredragit at! låta alla de långa, mera lyriska än dramatiska monologer, Johanna eger att recitera, qvarstå i hela deras längd, och att deremot afklippa några af handlingens trådar, hvilket torde kunns inhemtas af följande: Prelogen är inlagd i första akten, hvars början den utgör, men hvilken derigenom erhille en omaturlig längd, då den är temligen troge återgifven, utom en och annan mindre lycklig uteslutning t. ex. af La Hires berättelse om hvac Isabau yttrat, då hon lyfte den unga Lancaste upp på thronen. Deremot börja stympningarn