Aftonbladet – 29 november 1836, sida 1

STOCKHOLM den 29 November Svenska Akademien har i är riktigt namnam att utdela till jul. Ett hundrade dukater! de talar! Också skall någonting riktigt snällt hafva inkommit, för att förtjena den vackra julklappen. Hurudant detta stycke är, och hvem som författat det, vet man ännu icke. Hvars andas barn det är, torde man dock kunna sluta af det uppgifoa mottoet, hemtadt ur Geijer och lydande: Svenska folkets historia är dess Konungars. I alla monarkiska stater är folkets historia till en viss del Konungarnes; och i synnerhet eger detta rum, då en snillrik, fosterländsk och verksam konung sitter på thronen. I Sverige har sålunda tidtals äfven folkets historia varit Konungarnas, men ingalunda oftare eller långvarigare än annorstädes. En annan sak är, att våra häfdetecknare i allmänhet framställt ingenting annat än Konungabedrifter och låtit dem passera för folkets historia. I denna mening kan den store Geijers celebra yttrande vara på sin höjd en bekännelse. Man får nu se, huru den nye äreminneskrifvaren tager saken, eller huru hau gör skäl for die hundert Dacaten. Som sagdt är: mottoet ger oss en försmak, icke af innehållet, men åtminstone af hållet, hvarifrån arbetet kommer.