Aftonbladet – 26 november 1836, sida 2

EE SE LJJ ET BIE J UT UTIEUUCESC a VUeita är just hvad reqviremten bahöfver veta, och derföre begär reqvirenten, om risken är hans, ofta borgen för förbindelsens uppfyllande, men icke hafva vi hört någon fordra borgen för förmågan att tillverka. Skulle reqvirenten åter hafva det förtroende till idkaren att han ger honom en beställning, så är detta en helt och hållet enskild affär, som icke rör tredje man , och det vore en löjlig sak, om, då tvenne personer i all endrägt kontrahera om ett arbete, en tredje person tillkom och försäkrade att herrarne ej kunna kontrahera, emedan den ene ej har rätt att hafva förtroende för den andre. Och hvad ar föreskrifterna om profs afläggande annat än ett sådant ingrepp i enskilda personer3 rätt att gilva sitt förtroende åt hvem de behaga. I sammanhang härmed må nämnas ett, äfven af utmärkt kumnige och erfarne personer framfördt påstående, att, medgifvet att ea hvar har rättighet att om arbete kontrahera med hvem han lyster, deck ingen må ega rättighet att uthänga skylt, derest han icke aflagt prof. Med mycken aktning för de mäns erfarenhet som förfäkta denna tamka, våga vi dock tro att den beror på ett missförstånd om skyltens betydelse. Antar man att skylten betyder att den som bor der innanför har lärt och aflagt prof, så vore det ett bedrägeri, om denna skylt uthängdes af dem, som ej lärt eller aflagt prof; antar man åter, att skylten betyder blott att den derinnanför boende önskar mottaga arbete af viss beskaffenhet, så kan det väl icke mer jförmenas någon, att jexprimera sin tanka genom en skylt, än genom hvarje annat medel. Att personer, !som hvarken kunna eller vilja nppfylla sina förbindelser, stundom uthänga en handverksskylt, är en möjlighet, och tyvärr, alla skrån och reglementen till trots, en verklighet; men man gör icke sin beställning af skylten utan af personen; i småstäderna, d. v. s. i alla Svenska städer utom kanske Stockholm, Götheberg och Carlskrona, kan en hvar lemna upplysning om skyltens egare, och ju större staden är, ju nödigare och vanligare är bruket att icke formera sina bekantskaper genom skylten. Oaktadt Hufvudstadens alla skräddarskyltar beteckna idkare, som efter skråmaner lärt och aflagt prof, händer dock, med reqvirentens bästa försigtighet, att han blir bedragen, sällan i fråga om arbetets återfående, ganska ofta i fråga om dess duglighet, och ändock är skylten en borgen just för det sednare. Att personer, som icke lärt, uthänga en skylt, och bakom denna trafikera med andras arbete, är ett ondt, hvilket blott en fri handel förenad med större omtanka hos den verkliga idkaren kan förekomma Flere af hufvudstadens bandtverkare, ehuru skråmästare, trafikera blott med andras arbete. Dessa skråmästare åberopa till skråbandens försvar, att embetsmännen äfven utgöra ett skrå, och detta inkast förtjenar en kort upplysning. Statens embetsoch tjenstemän äro statens — sit venia verbo — tjenstehjon. En hvar som antar ett tjenstehjon, gör sig först så vidt möjligt är underrättad om dess skicklighet i alla hänseenden; så ock staten. Lagarne föreskrifva eller böra åtminstone föreskrifva ej allenast vissa prof, utan till och med en viss lärotid för statems tjemare ; staten vill nemligen häri försäkra sig att dess aktuella styrelse eller embetsverk ej, af böjelse för nepotism eller koruption, besätta statems Zjensfer med oskickliga hjon. Föreskriften om ett längre vistande vid akademien har af många blifvit bestridd; den har dock sin grund i nödvändigheten att någon id hafva haft tillfälle att kontrellera den bbhfvamde embetsmannmens uppförande och förmåga utt skicka sig bland kamrater. Märkas måste emedlertid, att staten icke meddelat några föreskrifter om valet af vite genus. I det ögonolick detta sker, riskerar staten att drifva ett vorstbindareämne till presidentstolen och ett oresidentsämne till borstbindarestolen. Staten var gjort hvad den kan, för att öfvertyga sig im dess tjenares skicklighet; men kraftigaste viträdet i denna sin omtanka väntar staten från len enskildas kontroll. Staten säger: jag har ned största omsorg valt ämnet till denna emjetsman, nu må den enskilde tillse hur han ör sitt arbete; jag kan ej säkert ansvara derör, men den enskilde må skylla sig sjelf om an ej skaffar sig ersättning för hvad min tjenare elar , sjelf kan jag omöjligen vara förmyndare enskilda angelägenheter. Denna den enskildes mtanka måste äfven tilltas i kontrakter om