STOCKHOLM den 23 November Våra läsare torde erinra sig, att vi i N:o 39 af detta blad införde en berättelse angående Krigsvetenskaps-Akademiens sammankomst, samt en kort öfversigt af den der upplästa af Major Hazelius författade prisskriften, hvari dem nuvarande stående armeens bibehillande, i förening med beväringssystemets utsträckning, och beväringens imförlifvande med de ständiga trupperna, tillstyrktes. Vi framställde dervid en anmärkning vid Hr Hazelii sats att ingen lega inom beväringen borde tillåtas, och anförde, att detta år en vacker fras, som i synnerhe! torde firna återkiang hos de högre stånden, hvilkas söner nästan allmänt egna sig åt krigsståndet och der de, som ej göra det, alltid räkna på någon utväg att eludera lagens stränghet. Men vi anmsågo den icke lika grundlig, som klingande. Mången far och mor, så yttrade vi oss, som ej skulle tveka, att låta sin son gå döden till mötes för fäderneslandets sak, bäfvar likväl för att se honom hoppackas med de lägsta folkklassernas barn, smittas af deras kroppsliga och moraliska bräckhgheter, och måhända återkomma, ieke bärande ett ärofullt ärr efter fiendens vapen, men förderfvad genom beröringem med dräggen af egna landsmän. Vi tllade derföre: Förändra detta förhållande, sprid upplysningen och undervisningen till alla klasser genom goda folkskolor; sprid välmågan genom industriens lösande ur sina fjettrar, upphäf sålunda afståndet emellan samhällsklasserna och ingen skall klaga öfver den hedrande skyldigheten att deltaga i ett gemensamt fosterlandsförsvar. Denna framställning skulle måhända med något skäl kunna mötas af någon invändning fråm någon person af arbetsklassen, om han ej insett sakens rätta betydelse för sig sjelf och de sina; om han ej uppfattat, att en beväringspligt utan rättighet att lega, blefve en dikt hvad de högre eller förmögnare klasserna beträffade, och vida mer tryckande för de ringare, de fattigare. Vi skulle då blott upplyst honom, att han låtit förleda sig af bländverk, att de högre klasserna antingen tidigt inkasta sina barn i militärståndet, samt derigenom undgå obehaget af deras inblandning i ledet. oeh tältlagen, eller på något annat sätt veta att befria. sina söner derifrån; att arbetsklassens söner således i alldeles samma myckeohet komme att utgöra hufvudsakliga delen af försvarsmassorna, ty hvar har man sett en rik mans son i ledet bland sjelfva soldaterna? — men att deremet många ibland den öfveråriga, tjenstbara delen af denna klass derigenom förlerade det tillfälle, som legningsrättigheten erbjuder dem, att, under ett krigstillstånd, då i allmänhet arbetarens lott är tyngre än eljest, af de förmögnare uppbära en inkomst, som lindrar deras egna och deras familjers behof. Han skulle kanske till och med inse, att legorättighetens upphäfvande i verkligheten skulle verka behofvet att uttaga flera årsklasser af samtliga beväringen, än om den bibehålles: och att denna omständighet skulle återkasta på arbetsklassen en vida kännbarare och utan all ersättning pålagd börda. En sådan invändning, som nyss nämndes, var likväl icke nog. — Vi hafve rönt den lyckan eller olyckan att få en vida mer högtrafvande riddare mot oss. Med inskrift på sin sköld: Något för vänner af beväringssystemet, remträder han inom skranket lik en ekänd