Aftonbladet – 21 november 1836, sida 1

Af de i Kongl. poliskammaren hållne undersökningar rörande det natteu emellan sistl. Torsdag och Fredag blifvit å Liljeholmsbron begängne mordet, är upplyst, att Netterberg sist. Torsdag af sin matmoder Krögerskan Backin skickad till hamnen för att bemhemta en tunna potates. Netterberg hade då träffat Bohman, och efter någon rådplägning hade de öfverenskommit att öfvergifva Stockholm och försöka sin lycka på arnat håll; och för att icke vara alldeles utan penniugar på färden, hade Netterberg forsålt den potatestunnan han skulle till sin matmoder hemföra. Härefier hade de träffat Frisk, som var sedan deras gemensamma korektionstid en gemmal bekant. Under ömsesidiga bjudningar bade de sedan innevarit på flere mnäringsställen och förplägat sig; men Netterberg och Bohman hade dock icke härvid förlorat den öfverenskomna reseplanen ur sigte, utan drogo sig allt mer och mer af mot Hornstull, samt anlände också på qvällen till Liljeholmskrogen, der de ånyo söpo om med hvarandra och gåfvo sig ut att vara vedskutskeppare; men nu ville de båda tillärnade reskamraterne blifva qvitt den tredje följeslagaren Frisk. De började derföre gräla med konom och ville visa honom bort; de intogo bränvin för sig och låto Frisk blifva utan, för att såra hans ambition; men Frisk var icke så känslig utan stadnade qvar. Våldsamheter vero nära att utbryta, men afstyrdes en stund genom en emellertid tillkommen fjerde kamrat Sandelius. Denne bjöd de tvistande på hvar sin sup och tystade dermed för ett ögonblick oväsendet; men stridigheterna började snart ånyo, och urartade till skuffningar. — Krögerskan fann sig derföre föranlåten, att utvisa hela sällskapet ur krogrummet. Nu skulle det, efier deras utsago, bära af till tullkrogen för att få mera bränvin, men, utkomne på vägen, fortsattes både den muntliga och handgripliga striden och hunne till Liljeholmsbron får Frisk tag uti en stor stör och slår dermsd först Netterberg för pannan, så att han faller afdånad, derefter gifver han med samma stör ett slag åt Bohman så att jemväl han nedstörtar för att derefter ej mer resa sig; ett tredje åt Sandelius riktadt slag gick miste och träffade blutt mössan, så ait den affell, hvarefter Sandelius sprang undan. — Frisk började nu tänka något på sin egen säkerhet och begaf sig mot staden. I tullen sade han att han blifvit öfverfellen på bron af 2:ne karlar, som der höllo på att slåss. Kori efter kommer Sandelius till tullvakten och angifver saken. Vid vaktens ankomst till stallet hade Netterberg redan qvicknat vid, men Bohman var och förblef död. Frisk, som icke lärer trott att de slag han utdelat haft så farliga följder, återvände emedlertid. sedan han på Hornstullsgatan märkt att han vid bortgåendet från Liljeholmsbron tagit på sig Sandelii mössa i stället för sin under slsgsmålet affallne hatt. Vakten tog då honom jemte de andra begge i förvar. Vid Polisförhöret wille Frisk icke gerna fram med sanningen, men erkände den omsider efter et!