Aftonbladet – 19 november 1836, sida 2

utan endast mycket gamla vänner och bekanta. Det har varit en huslig vecka. Man har af den. stackars mannens exempel, som mystificeras att skrilfva vers till sin egen fru för dess kurtisör, fått en liten helsosam varning att icke tillåta sig ens ett ögonblicks oförsigtighet; man har skrattat åt Sansquartier af gamla bataljonen med sin Jonas i hvalfiskeus buk, sma krokiga knän och diuglande armar, och applåderat den nya garnisonens goda pli och tak-tik; man har beundrat den forälskade Shakespeare i dess glödande: svartsjuka, och inom sig beklagat den goda lorden, som kommer för sent och finner fästningen redan intagen af Wilhelm Eröfraren ; man har med orolig spänning sett Johanna af Montfauconr i dess hvita, fladdrande sofdrägt störta från dörr till dörr, för att undfly den nattliga borgstormaren, och följt hennes giriga blickar, då bon, uppvaknad ur sin slutliga vanmakt, spejar kring golfvet efter den tappade dolken; man har hört den nya öfversten beskärma sig öfver sina uppoch nedvända askar, sina urrafsade blonder, blommer, voiler och löslockar, och sett honom svimma vid ett pistolskott. Alia dessa mångåriga bekantskaper hafva en gång, och detta mera rättvist är flera andra, varit ssdda med nöje, ja ett par af dem till och med med förtjusning, men det är icke numera så. Den ombytliga publiken tyckes ha funnit dem föga umderhållande, och vi frukta theaterkassan ännu mindre. Man bar yttrat att musiken till Duellen vinner för hvarje gång man hör den; vi kunna icke annat än häri instämma, och förhållandet är visserligen ganska naturligt, då denna musik, hvad vi förut en gång anmärkt, eger såsom ett helt allt för litet sammanhang och enhet, för att kunna rätt uppfattas och följas: med, förr än man hlifvit något hemmastadd med dess detaljer. Hr Habicht tycktes i Onsdags ha låtit det rättvisa, ehuru stränga tadel, som han af Dagligt Allehanda uppbar för sitt oförlåtligt vårdslösa spel om söndagen förut, !ändasig ll efierrättelse, och utförde verkligen sin roll bättre än vi förut sett det. fan föll mera sällan, än de första represcntationerna var händelsen, in i det öfverdrifna och besatta buffoneri, som vi i vår recension af operan vöro nära att amtaga i sjelfva verket tillhöra roliem, men hvilket vi, vid ett repeteradt åskådande af pjesen, öfvertygat oss icke vara fallet, ehuru en viss grad af burlesk visserligen synes innebäras i Cantarellis brokiga karakter. M.ll Westerdabl, Nicette, negligerade temligen sin sång denna gång, som man trott sig förmärka de flesta, eller var måhända icke vid röst. Fru Ericsson hade i den på flera år icke sedda Johanna af Montfaucon? öfvertagit Johannas roll, hvilken förut tillhört Fru Torslow. I de flera svåra krafiscenerra af denha roll var hon vida lyckligare, än mången hade föreställt sig, och skördade allmänt bifall. Herr Hessler spelade Filip. Liksom i hela. pjesen händelser och omständigheter trampa. hvarannan på hälarna, så storma aåfven olika lidelser och känslor rastlöst in på hvarandra i denna rell, och att utföra den så, ait intresset icke det ena ögonblicket stegras på det andra ögonblickets bekosinad, är en: ingenting mindre än lätt uppgift. Alt Herr H. bärutinrnan skule uppfylla allan rättfärdighet, vore obilligt begärdt. Likväl fordrar rättvisan att erkänna, det han öfverträffade vår väntan. IIr H. rörde sig. Hans liflighet var till och med vid vissa tillfällen till den grad stegrad, att han stampade i gelfvet gång efter gång, och stod som på knappnålar. Hos en artist, hvilken ännu för kort sedan tycktes hksom värda sig med machin , är denna rörlighet ett märkligt tecken. Ingen lärer neka att det är ett steg framåt, Måhända skall Hr H. med öfning och flit, ech mindre flegma än man förut hos honom anmärkt, kunna blifva en användbar sujet för lättare älskareroller. Hans figur är icke oangenäm. Om, såsom vi hört sägas, Herr Stjernström kommer att alternera i denna roll, skall en jemförelse mellan hans och Hr H:s spel icke blifva utan insresse. Herr Dahlqvist, Lasarra, utförde sin roll ganska oklanderligt. Vi hafva sällan sett Hr Hyckert med sådant nöje, som i den ganska roliga lilia komedien Den nya Öfversten. Den naturliga nonehalencen i Herr H:s gester kommer väl ull pass i denna roll, och dessutom är det en Hflighet och en