OTIET,y OCH LOlerabt INO acm, Som Snadd Halllma sanningar uti serskilda drägter. ?Så miångfaldig rikdom af kunskaper måste nödvändigt inverka på det praktiska, och historien kan icke annat än blifva en lärarinna i klokhet, rättrådighet och dygd. Erfarenhet och menniskokännedom äro hufvudkällorna till klokheten ; men historien är samman af erfarenhet och kunskap om menniskan. För privatlifvet, som det offentliga, för den enskilda menniskan som för staten, innehåller hona i varnande eller uppmuntrande exempel de vigtigaste, mest genomträngande lärdomar, lika i grunden, om också skiljaktiga i användningen. Ty hvad som gäller för det stora, är också sanning för det lilla. Hvem som vill verka på enskilda och på nationer, måste känna menniskorna, och den husliga lyckan, likasom ett folks, miste tillväxa och stärkas genom talang och flit, omtänksamhet och måttlighet, eller gå under genom oförstånd och efterlåtenhet, öfverdåd och utsväfning. ?Då klokhetess läror vinna eftertryck genom de framställda handlingssätten, så erhålla rättvisans läror och dygden sin kraft af deras förebilders storhet och älskvärdhet. Ty det rätta vinner icke alltid -eger, den dygdize är icke alltid lycklig, och det är just detta, som upphöjer dess värde. Sjelfförsakelse blir en! förtjenst. Detta säger oss den allmänna moralen; men blott sällan vinner den abstrakta: idden om piigt, som icke försinnligas i bandlivg, menniskornas hyllmnog. Detta upphöjande! exempel, sora tillvinner sig aktuing och kärlek, gifver historien, och framsiäiler så af ett torrt moralsystem en lefvende tafla mad handiande per: soner. Den som då inträder i detta gallsri af alla tiders stora och adla menniskor, haus själ måste ge; nomträngas af den menskliga naturens värde, hans : sjelfkänsla höjas, och hans kraft lifvas till efterföljd. Om dessa förebilder äre äro de. derföre icke mindre upplyftande: j , destomera hänförande blifver lörtjensten enom kontrasten med mängdens laster, och ju större de dåhgas antal är, destomera afskräckande deras hop. Bland de ädlaste känslor historien väcker och mnärer, äro hennes tvenne utmärktaste skötebarn, sins emellan ar:örvandter och mödrar: för alla öfriga dygder: frihetsoch fosterlandskärlek. Ty tidernas bok är icke allevast rikare än alla andra på exempel af dessa slag, emedan de mer än andra ingripa i det off-ntliga: lifvet, och föda en mängd af stora handlingar: de äro äfven till sin natur, på visst sätt, skapade för historien, eller erhålla åtminstone ge-: nom henne sin högsta utbildning och styrka. Den som är en frömling i historien, kan endast, instinktmessigt älska sitt fäderneslard, ty han; käaner icke detta fädernesland; och mod till) frihet måste vi ofta hemta blott ur historien, hyilken visor ess att friheten är möjlig och hiuru den är det. Huru ofta ha icke blotta namnen Leonidas, Decius, Arnold von IVinkel-) ried lifvat till hjeltebragder! huru ofta har icke bilden af Cato uppehållit ett sjunkande mo-: det hos frihetens försvarare, och huru ofta har icke Hermanns hotande skugga hos Tysklands ungdom frambragt åtminstone en sjelfförebrå-. else! Men historien är icke blott dygdeus flärarinna, sträng domarinna och opartisk vägledarinna, hvarigenom bon försonar mången o0rättvisa af menniskorna och ödet. Alltför ofta blifver det ädla i lifvet misskändt och smädadt; alltför ofta lyckas det listiga och mäktiga bofvar att blända sin samtid, köpa eler utpressa dess lof och tillintetgöra dess tadel. Men om alla historieskrifvare, om hela samtiden är bländad, förskräckt eller bestucken, efterverlden är! det icke. Utan förkärlek eller passion, uten fruktan eller hopp rarsakar hon vittnesbörden, dömer gerningerna, utdelar efier förtjenst berör och klander. Mycket undgår henne väl genom brist på vittnen; äfven är det möjligt, ehuru sorgligt, att hon någon gång irrar sig: men alltid forskar hon med skarpt öga, afväger med luga höghet, och uttalar en fri och beståndande dom, Så länge meaniskor skola gifvas, skola namnen af en Critias och en Cromvell nämnas med förbannelse och afsky, då Sokratis och Sidneys under välsignelser bäras på deras läppar och i deras hjertan. Blicken på den oblidkeliga vedergällerskan — ty begäret efter odödlighet, likasom efierveridens lof, ligger i menniskans själ — har reden förbittrat mången