Aftonbladet – 18 november 1836, sida 2

Allmän historia från de äldsta urkunder till närvarande tid. För tänkande vänner af historien, bearbetad af Carl von. Rotteck. Denna tidnings utgifrare eger ott serskildtintresse att göra denna historia så bekant för allmänheten som möjligt, enär den utgått från samma officin med Aftonbladet. Vi nämna denna omständighet främst, till andvikande af misstydning, då vi anse löftet att hädanefter anmäla allt det märkvärdigare och intressantare som i den Svenska bokhandeln utkommer til! en viss grad innefatta fsrbindelsen att icke förbigå ett arbete, blott derföre att det närmare kan röra oss enskildt. Lyckligtvis hafva vi denna gången ett godt stöd för den förmodan, att vårt enskilda intresse för denna sak icke torde komma att stå i strid med allmänhetens tänkesätt ; nemligen den omständigheten att Rottecks verk, oaktadt i omfång nio volymer, inom få år på originalspråket upplefvat elfva upplagor, hvaraf de fyra sista på 10,000 exemplar hvardera, och således är det mest utbredda i sitt slag som man känner; hvilket icke gerna är möjligt utan en öl vervägande förtjenst. Orsaken till en så omätlig framgång, hvilken endast den af Brockhaugs ConversasionsLexikon lärer öfverträffa, symes till en stor del kunna tillskrifvas sjelfva den plan, efter hvilken Botteck bearbetat historien; densamma hvari en Johannes von Mäller och Heeren föregått honem, men i en vida större skala äm dessa och i en annan anda, än de fleste äldre historieskrifvare, som oftast varit ensidige anhängare af aristokratien och makten, och betraktat folkens historia nästan endast såsom ett bibharg till de styramdes biografier. Den. som tror sig i detta verk få inhemta verldshistoriens elementer, skall må hända icke finna sin väntan tillfredsställd. — Förf. har ej egentligen skrifvit för nybörjaren. Han har förutsatt den allmänna bekantskapen med historien, de venliga skolstudierna fulländade, och derföre, såsom titeln äfven gifver tillkänna, skrifvit för tänkande vänner af historien. Dessa har han trott sig finma bland de bildade klasserna, och efter denna plan inrättat sitt verk. Han har sålunda förutskickat den egentliga historien en undersökning af dennas studium i allmänhet, utvecklande sina åsigter om sättet för dess behandling, huru den bör skrifvas och läsas. Denna inledning torde man kanske icke orätt kunna förebrå ett något lånvgsträckt begär att indela och schema tisera, hvilket är ett maner, som hos Tyskarna nästan altid bäfiar vid grundligheten, och som, kanske utan skada kunnat både förkortas och göras mindre methodiskt; men man träffar likväl der den djupa blick, den redighet och det allvar, som allt igenom karakteriserar arbetet. Det är likväl långt ifrån, att stilen derföre är torr; stundom synes den till och med inspirerad och nästan poetisk. Ett par prof på hans åsigter öfver sitt eget åliggande såsom författare, och af den synpunkt, hvarifrån han utgått, sko!a visa detta. Se här t. ex. hvad han yttrar om en god historieskrifvares egenskaper. Det är ett stort och svårt värf, att vara en värdig historieskrifvare. Få äro de, som fullkomligt uppfyllt detta; men de, som gjort det, vördas billigtvis såsom menniskornas lärare, deras namn äro odödliga, som hjeltarne sjelfve, hvilkas bedrifter de upptecknat. Hartili hörer dock en förening af snillets och hjertats talanger och företräden. Ty det är icke nog att ristorieskrifvaren, då han samlar, väljer, ordnar och bearbetar sina materialier, utvecklar ihärdig lit, vidsträckt språkkunskap, rikhaltigt minne, noget omdöme och renad smak, att han skarpinnigt uppspårar de förborgade orsakerna och aemliga driffjädrarna till handlingarna, att han senom filosofi, länders, verldsoch menniskocännedom är ställd på en högre ståndpunkt, rån hvilken han kan öfverskåda menniskornas erksamhet, deras karakter, förhållanden och ntressen, att han oförbländad af fördom, pariskhet eller sken, skådar. alla saker i deras anna gestali: han måste äfven känna värma ör menniskoväl och borgerlig lycka, för osterland och frihet, genomeldas af kärlek ill allt stort och skönt, och äga mod att ofentligen och högt förkunna de höga sanningar, varaf han är genomträngd. — Han måste förunna dem, äfven om han derigenom skulle å