Aftonbladet – 15 november 1836, sida 3

Bränviastfrågan intager i Norzse ett utmärkt rum inom Storihingets föredragningar. En tvistepunkt, som i denna fråga är af icke ringa vigt, synes oss förtjena äfven Svenska läsares uppmärksamhet, 1 anseende till det bidrag den lemnar till åsigterna om näringarnes reglerande. — Genom lagen af 1327 stadgades, att borgare i städerne kunde anlägga brännerier och inköpa den spannmål, som fordrades till dera: drifvande, hvarewot det sednare, eller rättigheten att bränna af köpt spannmål betogs landtmannen. Penna ojemnhet kommer utan tvifve att af närvarande Storthing rättas, och det ä märkvärdigt att höra de skäl man åberopar för denna rättelse. Man har nemligen funnit at brännerierne i städermae utan svårighet undersälja brännerierne på landet, och man anse: detta härleda sig, ej blott från skillnaden : rattigbeter, utan äfven från borgarens utväg at erhålla arbete, ved och spannmål till bättre pri än landtmanrnen (den ännu större fördelen fö stadsbon, att hafva en god efsättning, synes mar icke hafva tagit i beräkning), och man anfö som ett faktum att städernas brännerier, båd: i antal och storlek förökat sig framför landets af hvilka flera dessutom måst inställas. Emel lertid byser man ännu i Norge den föreställ. ningen, att bränneriernas försäljande till lande