Aftonbladet – 14 november 1836, sida 2

alltså fast, att det var Sveriges och dess Konungs lagliga rätt, enligt folkoch statsrätt, att behandla Norge som en afträdd provins, ehuru det vid nogare eftersinnande, medgafs att styrkans rätt är ingen annan än den juridiska rätten, som dock icke kenstituerar någon moralisk rätt. Den ungdomliga känslan sade väl att Freds-fördraget i Kiel var lagligt och Sverige hade samma rätt att bringa detta fördrag till verkställighet som den exekutiva makten i samhället äger att låta mot individer verkställa em laga dom, ty ennations rätt att rösta om sitt öde finnes visserligeo ursprungligen, men i vår snöda verld kan den icke tänkas ideahskt utöfvad, minst i förhållande till andra stater hvarföre ock allmänna resonnementet om Norrmännens egen grundläggning af sin frihet förfaller vid den svagaste belysning af historiens fackla.! Men samma känsla ansåg äfven feolkens rätt helhgare än folkrätten och derföre såsom en uppenbar förtydniovg af dess mening, att det skulle förnekat Norges rätt att efter traktaten i Kiel förklara sig sjelfständigt och vägra underkasta sig Sverige ; och .då gåledes Norrmännens sjelfständighetsförklaring icke var rättsvidrig , och Kielerfördraget ej eller moraliskt rättsenligt, derföre att det hade för sig styrkans rätt att låta verkställa denna, så följde att Dagligt Allehaoda aldrig grundat sina anspråk på Norrmännen från den juridiska synpunkten , samt att den frihet och de fördelar Norge vunnit genom föreningen med Sverige borde i moraliskt hänseende förpligta Norrmännerna att med förtroende och grannlagenhet bemöta Sverige, vch att icke, såsom n, både enskildt visa förakt för Svenskarna, och genom sia lagstiftande församlig rent af söka gräl medelst framställningar och fordringar, hvilka äro antiumionelia, hvarföre de oek, såsom i de flesta hänseenden af alldeles ingen betydenhet. både kunnat och bordt uteblifva, heldre än att derigenom reta och foranleda spht. Vare det långt ifrån oss, att på grund af I dessa citater vilja betaga D. ÅA. rättigheten att sjelf fixera den åsigt, för hvilken läsaren inå I hafva rätt att bestämma sig — en klok generäl röjer icke allt för mycket hulfvudplanen i de taljernva och förbehåller sig alltid sjelf att Sk kommentera de sednare, att de passa ihop med den förra — vi hafva blott velat fästa läsareng uppmärksamhet på D. A:s allsidiga behandling. af den Norska frågan, då det från den individuella upskattningen af Norrmännens tacksamhetsförbindelser, enligt juridiska, moraliska, folkrättliga och folkensrättliga grunder, FU öfvergått till det förstalksingssätt, som innefattas i följande ur dess recenserande Loördagsartiket gjorda utdrag. Från den ståndpunkt, frågan nu blifvit tagen, lär den för Svwerge måhända af hka stor vigt som för IVorge; ty den är förvandlad från en jdispute, — hvilkendera må anses hafva handfat mest orätt, Norska Statsministern, som unrderlåltit protestera mot Storthingets upplösning, eller Norska Storthinget, som för denna hans underlåtenhet lät lagföra och döma honom af jäfvige domare — till en speciel och i botten gående undersökning, angående de unionella förbållanIden begge rikena emellan och den politik, som i detta hänseende blifvit iakttagen. Frågan anI går nu icke vår eller andras individuella uppfattning af Norska folkets sinnelag mot det SvenI ska, eller af den större eller raindre grad åf moralisk förbindelse, hvarpå Svenskerne och Ideras Konung skäligen kunna ega anspråk, för I de fördelar som, å Norges sida, åtföljt föreningen med Sverge, utan den stannar vid: det obJjektiva, det allmänt giltiga; den utgår från) den ) politiska rättssynpunkten , från Fördragens oeftergiflighet — och den utvecklar, på ett lika: sakrikt som skarpsienigt sätt, de moraliska anledningarne, Awarföre det juridiska bandet , som består i Fördraget, numera är det enda, som sammanbåller de båda folken — Ähvarföre opinionen i Norge blifvit till den grad yderligt irritabel mot Svenskarne — (hvilket förf. dock, lika med oss, anser både löjligt och i: moraliskt oah politiskt hänseende högst tadelvärdt) — hvarföre det blifvit möjligt att göra den Norska nationalkänslsn så barnsligt ömtålig: att uti den Norska representationen inför ett oppositionsparti af så disperata elementet, som vid 1836 års Storthing, i stället för den lugna, kompakta, föga talande, men mycket handlande, oppositionen vid 1824 och 1823 OA amn