Aftonbladet – 10 november 1836, sida 2

HURRA IL AL VLTIL LIE BAM M De SWISV ER MASS BARE sarien fann i början ingenting misstänkt; men slutligen föll ögat på en bok, som hade till titel: Directorium inqvisitorum, och då man nu en gång utgick från den ideen, aut fråga var om upptäckande af en hemlig inqvisition, så förklarade han boken för god pris, och ämnade just taga den, då han bredvid densamma fick se den innebrände Paizots exemplar af den rara, hos Lambert Palmart tryckta, boken, hva:s höga inropspris väckte uppseende i hela Madrid. Don Vincente föregaf, att Patzot åter sålt boken till honom. Men då man kände den öfverenskommelse, de andre an:iqvarierne ingått mot Don Vincente, så ansågs denna uppgift för osannolik, och Vincente blef på misstanka häktad. Då man nu anställde vidare undersökningar i hans bibliothek, upptäckte man i en bok anteckningar, skrifna med den mördade domstolspresidentens hand, och fick snart utredt, att dena aflidne nyss före sin död köpt boken af Don Vincente. På samma sätt fana man med flera andra böcker, som tillhört de mördade personerne, och kort före deras död blifvit af dem köpta hos Vincente. Då man nu började gå honom på lifvet, förklarade Don Vincemte att han skulle tillstå allt, om man ville lofva honom att det bibliothek han samrlat, blefve bibehållet oförskingradt. Han fick det begärta löftet, och nu bekände Vincente, att han mördat alla de nyligen afdagatagne personerne, emedan han icke förmått uthärda den tankan, ätt se sitt sköna bibliothek skingradt, och beröfvadt de . sällsynta exemplar, som han sålt till dem han mördat. Det första mordet han begått, var på en prest, till hvikken nöden tvungit homom att sälja en dyrbar bok. Knappt hade presten gått sin väg med boken, förrän ett oemotståndligt begär gripit Vinocente att åter bemägtiga sig densamma. Han gick efter presten, och föreslog honom att upphäfva handeln, emot det ait han återfick siaa penningar. — Men då presten vagrade att gå in härpå, gick han efter honom, tilldess de kommo till ett ensligt ställe, der han först gaf presten ett dolkstygn och sedermera absolution, I hvarefter han fullbordade mordet, och tog boken. Patzot bade han mördat och sedermera tändt eld på hans magasin. Tafseende på de öfriga offren för sitt bokvurmeri bekände kan följande: Då jag märkte, att en köpare var nog envis att vilja komma åt ett sällsynt bokexemplar, Joaktadt jag höll det 1 högt pris, så 108 jag, innan jag lemnade honom boken, några blad derur, i beräkning att han skulle återkomnia, för att beklaga sig öfver bokens defekta skick. I Detta inträffsde också alltid ganska rigtigt. UnI der föregifvande att se efter de felande bladen, lockade jag honom då 1 ett afligset rum, stötte delken i honom — aldrig förfelade jag målet! I — och transporterade sedermera nattetid liken än , I till ett än till ett amnat ställe. Jag har handladt till Guds och den helige J:-hannes ära, skyddspailtronen för skriftställarne, ty de goda böckerna r llända till deras eviga pris, och måste derföre vackert hållas tillsamman; men menniskorna äro 5 lju en gång för alia hemiallna åt döden. — t) Då man frågade honom, huru det var möjligt -latt han, som var så stor bokälskare, kuanat förmå sig att sätta eld på Paizots boklåda? — förklarade han, att Patzot hade egentligen inga böcker, som dugde, utom den Vicente tagit, och utomdess var det oundgängeligen nödigt att sätalta eld på bokmagasimet, för ait döolia mordet. — Då Don Vincente under hela förhöret icke a visat ringaste tecken till ånger, så väckte det tuppmärsamhet att han, vid ett ställe i advokailtens försvarstal, började häftigt gråta, utan att ol kunna hämma sina tårar under hela det återt stående af sessionen. Advokaten uigick nemligen från den satsen, att den anklagades bekäna lauelse ensam icke var tillräckligt bevis, och r! sökte demonstrera, huruledes de öfriga, med be1 I kännelsen skenbart öfverensstämmande, omstäntdigheterne ganska väl skulle kanna förklaras på annat sätt. Åklagaren invände, ait då det blott fanns ett enda exemplar af den ifrågavarande , lagboken, tryckt i Lambert Palmarts oflicin, 32 alkunde det hos Don Vincente förefunna icke . vara något annat än det samma, som tillhört rPatzot. Men advokaten besvarade denna im2 I vändning med förevisandet af en Parisisk bokkatalog, hvari ett dylikt exemplar äfven förekom. rDervid började nu den auklagade gråta och jemra sig. — Då dödsdomen blifvit honom wi frörkinnad vittra da reöctdenten i acmstolen, att