Aftonbladet – 10 november 1836, sida 1

-Je mm a Det är. en jargon — och den ganska val grundad — att Adel, i synnerhet den obemedlade, endast sträfvar efter embeten, d. v. s. gör anspråk på att bhfva född af det allmänna, utan att vilja föda sg sjelf genom borgerlig industri. Man klagar, att denna trängsel, gynnad af slägtforbållanden och hoftjensten, afta utestänger de verkliga talenterna från statens tjcnst, så att icke blott staten beröfvas den möjligen befiatliga större ofrälse skickligheten, utan äfI ven den spårre förslöas, som annars skulle drifva rikets ungdom att förvärfva kunskaper och duglighet. En hufvudsakligen och nästan endast I på embeten baserad och efter dem stråfvande adel är en olycklig kräfta i ett samhälle, Frågan är: hvarifrån kommer denna sjukdom? — Utan tvifvel till stor del från den i menniskonaturen inneboende smaken för den stora beqvämligheten att kunna lefva utan strångt arbete, till stor del äfven af en falsk högfärd; ty i alla länder har inrotat sig den orimliga tanken, att det ligger en skam uti att föda sig.med sina händers verk, d. v.s. att ea herreman i ordets styfvaste bemärkelse icke får drifva något borgerligt yrke, utan att skämma sin värdighet. Hos oss har lyck ig!vis derna fördom mycket aftagit; och, om den icke alldeles försvunnit, så j torde de, som mest klaga deröfver, hafvs-siz sjelfva Itill stor delatt tacka för dess forifarance Samma exclusiva tendeus, som man förebrår adeln, råder i fullkomligt lika stort mått hos andra stånd. Adelsmän, som önska ingå 1 näringarna, möta ett envist motstånd,och utestångas, så vidt görligt är. Adeln måtte äfven fordom hafva erfarit detta, då den isina privilegier förbehöll sig rättighet att drifva vissa stadsmannanäringar. Detta kan man således icke hindra; men man söker alla utvägar att kunna göra l adelns privilegier i näringsväg så litet lickande som möjligt; man söker stänga den näringsidkaade adelsmannen från ållt inflytande på stadens och borgerskapets angelägenheter, all utmärkelse, som kan tillfalla henom såsom borvcare. 5 Ett mycket talande exempel i denna syfining är, hvad som nyss PeSserat inom Stockholms Magis:rat i anledning af Grosshandlaren Friherre Kantzows val till en afstadens Femtio Äldste: Detta val, utan allt afseende på personer hedrar Grosshandelssociteten, som derigenom praktiskt erkänt sin öfvertygelse om orimligheten af skråand.ns äflande mot stånd. Det bedrar Friherre-Kantzow, emedan det visar, att övertygelsen om heus duglighet till befattningen varit ovanligt stark, då den förmådde för första gången bryta en gammal praxis — och man vet, hvilken vigt praxis j äger i Sverige. t st ola r Frågan är af djup konstitutionel vigt ejupare kanske, än någon nyssdiskuterad varit; — och den kommer förmodligen: att fullständigt ventileras och ses fråm alla sidor: Man får nu se, om exeklusivismen. skall segra, 0 FÅ