Aftonbladet – 9 november 1836, sida 3

oh 7 NE nn Sn på den, hvars handling göres till föremål för censuren? Desss frågor upplösa sig i följande elementer: a) År det afgjordt, att en menlig verkan af omdömet åsyftades? b.) Om så hade varit, skulle väl denna menliga verkan berott af sammankomsten, eller kunnat förebyggas derigenom, att sammankomsten ej fatt ega rum? ce.) Skulle yttrandet af en ogillande opinion någonsin vara lofligt, om vilkoret derföre vore, att ingen för dess föremål menlig verkan finge dera! föranledas? d.) Gäller detta endast om en sann, men icke om en ogrundad opinion? — e) Var den ifrågaställda opinionen så uppenbarligen ogrundad, att ingen ursäkt skulle komma den till godo, om ock i allmänhe: den menliga opinionen borde straffas, när den är ogrundad? Något bevis på en afsigt att skada synes icke vara framlagdt. Att en sådan afsigt dock blifvit förutsatt, hörer väl till grundläggningen af åtalet. Men att denna förutsättning sjek saknar grund, är desto mera uppenbart, som den vederlägges af det ostridiga, å ömse sidor erkända förloppet. Den brottsliga afsigten skulle gått derpå ut, att i följd af ett visst erkändt faktum, som ansågs vanhederligt, förmå den mot hedern felande att lemna tjensten. Men all fråga härom förekoms genom dennes eget förklarande, att då hans kamrater ansige honom hafj ya handlat vanhederligt, visste han, hvad han hade att rätta sig efter. Det ar lofligt att tro, jatt de tilltalade önskat en sådan utgång af ssken, men ingen skymt af bevisniog bar varit latt bärom åberopa; och från en på detta sätt grundad förutsättning torde väl intet domslut, ingen visshet i någon väg kunna utgå. — Och hvad senonolikheten af denna förmodan angår; så var det lika möjligt, att kamraterne, om de icke förekommits af erbjudandet å motsidan, kunnat föreslå en uppgörelse i godo om afj skedstagande och skadestånd derför, hvilket troligen icke vore att anse för brottsligt. Men man må hafva hyst denna afsigt eller någon annan; skulle den väl kunnat förebyggas derigenom, att man ej vågat hålla en semmankomst? Hade icke kamraternes opinion och vilja haft samma betydelse och samma kraft, om hvar för sig derom underrättat den, som bon föremål för ogillandet? Och när ban på detta sätt fått erfara, hvad man om honom tänkte; månne han icke skulle funnit sig lika för enlåten att derpå göra afseende, som han verkligen fann, då man i sammankomsten förklarade honom, hvad man tänkte? Det är svårt att inse, huru effekten af tillsägelsen skulle härigenom blifvit mindre, men deremot lätt begripligt, huru den efter behag kuonat göras vida starkare genom användande af motiver, som i mångas närvaro ej voro användbara. — Tvifvelsutan är det i all välmening, som mar ifrar så mycket emot denna skandal, denna usurperade myndighet, hvarigenom den militäriska andan vill göra sig sjelf rätt, framställer sin inbillade heder till en regel öfver den borgliga lagen och försmår att anlita denna, då man tror sig hafva en upprättelse att fordra, en fläck på sitt stånd, sin uniform, att aftvå. Dessa sammansättningar att uppsäga tjenstgöring med en ovärdig kamrat, och derigenom tvinga honom att afgå, hafva ej sällan blifvit missbrukade till egennyttiga afsigter och väckt en välförtjent förtrytelse. Man tycker sig har finna samma anledning till samma förtrytelse, och ger i opinionsyttringen genast en våldsgerning, en förberedelse att med väpnad hand förjaga den förhatlige från kamratskapet. Denna välmenta ifver har blott det gemensamt med så mången annan välmening, att rakt motarbeta sitt ändamål, när man derifrån härleder fördömelsen öfver en öppen och fri opinvionsyttring, sådan som den ifrågavaraede. Dessa grufliga sammansättningar och sammankomster, för att afkunna moraliska domslut — äro önskansvärda, Jångt ifrån fördömliga. Ju större offentlighet de hafva, desto mindre äro de skadliga. All öppen diskussion öfver sådane ämnen gagnar ofta, och är alltid oskadlig. Det ensidiga, förhemligade omdömet förvillar sig lättare. För den, som deraf förnärmas, är det en välgerning att derifrån få vädja ull en öppen diskussioo. Mar har sagt oss, att i främmande länders armeer finnas formligen organvi