Aftonbladet – 9 november 1836, sida 2

sorgare. Ått åt en minoritet gifva rättigheter ,Ss! tan motsvarande skyldigheter, vore lika väl ett lt säckeri, som att gifva honom skyldigheter, utan n ättigheter. Rättigheter utan skyldigheter blott-s tälla minoriteten för hat, oeh slutligen, då deiy örra ej mer kunna försvaras, för åtlöje Majo-lp iteten skall i sinom tid återtaga öfverloppsrät-v igheterna, och, i händelse af motstånd, gå än-c wu längre. Till följe alltså af den grundsats, ! som råder en minoritet, den der njuter rättig-t heter på majeritetens bekostnad, att hellre jemka, 1 in envistförsvara, och till följeBaf den lätt förklarade erfarenheten, att reaktioner aldrig upphöra förr än jemnvigt inträdt, måste lkhet i rättigheter och skyldigheter mellan slöjdernas idkare såsom minoritet, och jordbrukets, såsom t 1 il I L4 majoritet), utgöra principen i den akt, hvilken i soker amalgamera dem i medborgerligt bänseen-! de. De rättigheter och skyldigheter, som till-1 kområa jordbrukaren, måste derföre öfverföoras : till slöjdidkaren, och der olikheten mellan del. inom båda yrkena förekommande förhållanden ej medgifva någom tillämpning af stadgarne, der måste dock principerna följas. De lytenj:; åter, med hvilka jordbrukets lagstiftning laborerar, böra, af latt begripliga skäl, icke öfvesföras till slöjderna. Jordbruket är ett fritt yrke. Det drifves afl egare, arrendator, bolagsman, tjenstehjon, dagakarl, utan att de söka Kollegier, Konungens. Befällningshafvande eller Magistrater; intet stånd, ingen ålder, intet kön äro derifrån uteslutne, till och med den under förmyndare stående tillträder som egare detta yrke, och drifver det med husbondrätt; man går till och från utan att hindras genom drifaingen af annat yrke. Och ändock är jordbruket statens vigtigaste yrke; jordbrukaren förvaltar det kapital, till hvilket hela staten eger en art dominium, och hvilket slutligen måste nära alla, när hvarje annat kapital gått förloradt. Hvarföre skall då siöjdidkaren söka Kollegier, Konungens Befallningshafvande eller Magistrater, om rättighet att få utöfva sitt yrke? Jordbrukets drifvande förutsätter trenne kapitaler : gruudkapitalet, stående kapitalet och rörelsekapitalet, och alit detta betros, utan patent, i jordbrukarns hand ; slöjdidkaren besitter ofta ej annat kapital! än den del af det sistnämnda, som består i! arbetsskickligheten, oeh tilltror ban sigiskapa något af detta, så bör staten skjuta efter med båda händer, och, om man så får säga, icke skåda gifven häst i mun. Må man derföre i! nu nämnde hänseerde gifva slöjdidkarn samma frihet som jordbrukarn, skaffa de pappersutskiftande auktoriteternas myndighet luft på annat kåll, och låta dem sälja.sitt papper hvar dej gitta. Men slöjdidkarens anspråk på lika rätt med; ljordbrukaren, är icke det enda skäl, som talar: för frihet i valet af slöjdyrke; statens önskan att! dessa yrken må skötas och skötas väl, telar lika kraftigt för denna frihet. Jordbruket äger för menniskan ett visst behag, och det kan icke hafva undfallit någon, att de flesta menniskor föreställa sig lugn och frihet förenade med detta yrke, hvars utofning förefaller en hvar så lätt. Slöjderna erbjuda ej dessa lockelser, och det fordras en verklig försakelse af medfödda anlag, för att besluta sig till ett yrke, hvars utöfning icke allenast fordrar en viss nyckfull fallenhet, och icke sällan en svår fysisk eller moralisk förberedelse, utan ock, till lön för mödan, ute stänger sin idkare från naturen, och fjettrar själ och kropp uteslutande vid en enda, tråkigt enformig sysselsättning. Om denna träldom skall förvandlas till frihet, så måste den i all måtto vara frivilligt åtagen. Statens egen fördel fordrar derföre att undanrödja och dölja allt, Isom hindrar menniskans anlag att utveckla sig åt detta håll, och i synnerhet allt, som låter idkaren märka att staten slamrar med nycklarne till de fjettrar, dem han, af fri vilja, åtagit sig. Individens val af yrke, synnerligen då fråga är om personer med den bildning att de kunna välja, beror på tusen små, i förhand obestambara omständigheter, och mnycken spelar vid detta val en ej mindre vigtig rol, än vid valet af maka; men deraf följer alls icke, att man bör förvandla detta val till ett äktenskapskontrakt, som förskräcker kontrahenten med en hel lifstids träldom. Jordbrukarn utöfvar sitt yrke hvar han vill, och vet ej ef annan inskränkning än naturen, smaken och tillgången på de tre erforderliga kapitalerna. Dessa inskränkningar äro, tyckes