JT t dre TREA Då vi i förrgår, till följd af Prefessor David Munck af Rosenschölds i Qvistofta förklarade vilja, till Redaktienen af Dagligt Allehanda öfversande 20 af Hr M. af R:e märkliga uppsatser, nämnde vi, det vi behöllo två, för att ej förmycket desobligera en så välvillig och fruktsam insändare. Se här den ena: NÅRMARE UTVECKLING AF FRÅGAN OM HELSOVÅRDEN På LÅNDET. Det är redan af erfaremheten utrönt och bekräftadt, att bvarken den så kallade prestmedieinen, som kostat staten flera prestmedicinska stipendier, icke heller den förordning, sem uppdragit Kyrkerådet uppsigten med helsovården på landet, kuunat uppfylla det åsyftade ändamålet. Hvad jag i N:o 8 af denna tidning yt-) trat både om nödvändigheten af en förbättrad helsovård på landet, och om medlen att befordra den, utgår från helt andra principer, ehuru den korthet, med hvilken mina åsigt framställdes, icke kuurat göra sanningeÅe fullt åskådhg för dem, som ej gerna godkänna en radikal eform, icke i medicinens väsen, men i dess tillämpning genom en förändrad organisation af det stora hela. Helso vårdens på landet förbättring beror enkannerligen derat, att läksresamfuudet erhåller en vidsiwräcktare verksamhet och en mera utvidgad makt. I förra afseendet bör provinciallikaren hafva under sig så reånga distriktläkare, som han behöofver i mån af den territorialvidd, och den folkmängd, som bor under hans befattning. Men icke nog härmed. Provinciallåkaren bör i alla medico-legala ärender bafva hela den verkställande maktens embetsoch tjenstemän till sin disposition. Intet missbruk at makt är i detta afseende att befara; men provineialläkaren erhåller derigenom makt att befordra helsovården. Som det till exempel är en allmän landssed bland allmogen, att vinter och sommar hafva fastspikade fönster, hvarigenom farsoternas härjande välde blifver så mycket svårare att hämma, då de utbryta; så skulle en befallning från previncialmedikus till kronolänsmannen, att skaff rättelse haruti, kunna tvinga en tredskande allmoge att ej mindre lyda i deua afseende, än i fråga om vägars lagande. Et sic in ceteris. Men läkaresamfundets makt har äfven varit kringskuren i en annan vigtig omständighet. Jag har i N:o 8 nämnt, att jeg i en serskild otryekt handling vederlagt allt hvad som kan sägas emot läkares rättighet, att sjelfva hålie spothek. Jag har nämnt, att så länge de ieke ega denna rättighet, kunna de hvarken med framgång befordra helsovården på landet, icke heller kunna de hämma qvacksalvares vinningslystnad — dessa olycksandar, som äro miudre skadbga, då de vilja bota alla sjukdomar med uppspädd kamfertsspiritus, eller med Tillydruppar, än då de t. ex, bota tandvärk med påstrykning af en stark salva, efter hvars bruk hela tandraden inom åtta dagar faller ut. Jag v.ll imedlertid nämna orsaken, hvarföre man icke velat tillåta läkare att sjelfva hålla apothek ; man föregifver, att de skulle för att få afsättning på sina droger, erdinera sådana medikamenter , hvaraf de hade största förlag, utan afseende på medikamentermas specifika nytta. Om läkarne voro nu, som i 15:de och 16:de seklet, ett qvacksalvareskrå, alldeles sådana, som de stundom representeras på våra theatrar,