Chronique de Paris omtalar följande utom ordentliga uppträde, som förefallit vid en assis domstel. En yngling, omkring 19 år, ble ställd till rätta inför domstolen för det han sla git sönder fönstret i en bagarbod, och stulit et tvåmarksbröd. Ordföranden: Hvarföre stal d brödet?? — Fången: Hungren dref mig der till? — Ordföranden: Hvarför köpte du de ej — Fången: Emedan jag ej hade pennin gar. — Ordföranden: Men du har en guld ring på ena fiogret, hvarföre sålde du ej den? Fången. Jag är ett hittebarn; då man fanr mg vid landsvägsdiket, var denna ring fästac vid inin hals genom ett silkessnöre, och jag ha förvarat den i hopp atten gång förmedelst densamma upptäcka mina föräldrar: jag kan icke sälja den. Allmänna åklagaren höll ett lång häftigt tal mot fången, som dömdes sky!dig oct till fangelsestraff på fem år. Straxt efter sedar domen var afkunnad, framträdde en qvinna, merc nedböjd af fattigdom än af ålder, och yttrade sig på följande sätt: Mina Herrar Juryrmän! för tjugu år sedan blef en ung qvinnva förförd af en ung man i samma stad dec hon bodde, och sedermera af honom öfvergifvem. Fattig och nödställd, tvangs hon attlemna sitt barn åt Försynens vård. Barnet har sedermera vuxit opp, gvinaan och hennes förförare blifvit gamla. Barnet befinner sig i fattigdom, qvinnan i elände, och hennes förförar8 i välstånd. De äro alla tre närvarande inför domstelen. Barnet är den olycklige fången, som ni nyss förklarat brottslig; modren är jag; och der — pekande på åklagaren — sitter fadren.