TANKAR OM ARISTOKRATIEN. (Slut från N:o 19.) Huru kommer det sig då — så skall man fråga för att vederlägga oss — att våra Engelska konungar t. ex. alltid blifvit så vilseforda? När hafva de någonsin betraktat sin storhet såsom oskiljaktig från sitt folks frihet och lycka? När hafva de ansett såsom sin ära att stå i spetsen för ett folk, utmärkt för sina intellektuella egenskaper och sitt moraliska värde? Man skall säge oss, att erfarenheten är emot OSS. Saken förklaras — ty faktum är oemotsägligt — på det sätt, att våra Konungar alltid förenat sitt öde med aristokratiens och begått den grofva dumheten att anse aristokratiens interessen vara de samma med deras egna. De hafva förnedrat sig alt blifva aristokratiens kreatur. De hafva ej haft någon sjelfständig magt, emedan ide söndrat sig från folket. Sedan aristokratien gjort dem beroende af sig, har hon gjort dem till sitt förkläde — talat i ganska högtrafvande ordalag om deras magt och den undergifvenhet, hon eger fordra, emedan de kuuna bruka den till sin vinst, och det med den ofantliga fördelen att hafva konungen till att krypa bakom. Monarkens magt har bhfvit förvandlad till aristokraternas magt; och således är det ej underligt, att de tycka om beone. Mea innan detta kunde vinnas, huru uppförde aristokraterne sigdå? Låt historien besvara den frågan. De voro konungens motståndare och hans förtryckare; och det var endast genom folkets biträdes som han någonsin förmådde hålla dem stången. Hvad var striden med Stuartarna, om ej ej en kamp för att afgöra, huruvida konungen eller arittokratien skulle vara herre?) Om konungen kunde regera utan parlament, så var konungen herre; om han det ej kunde, skulle aristokratien blifva herre, emedan aristokratien den tiden gjorde parlamentet. I denna strid hade aristokratien för första gången den fördelen att få folket till sitt bitrade — narradt af ordet representant, likasom om en man, emedan han kallades representant, skulle bekymra sig om folkets fördel, då han insättes i parlamentet, endast för att vårda aristokratien5, och vräktes ut, så snart han underlät det. ) Detta är orätt; Stuartarnes motståndare var folket, d. v. s. det folk, som då fanns, hvilket vid närmare påseende icke var arstokratien, åtminstone långt ifrån uteslutande. Man bör alltid efterse, bvad som varit folk i åtskilliga perioder, för att förstå historien.