Aftonbladet – 27 oktober 1836, sida 2

neflat e!gfugo Uta anv aulUdra VdUUC I STallct. Trettioåra tyska, sjuårakriget, och Franska revolutionskriget visa ett annat förhållande. (Insändt) Sällan har någon tidningsartikel med mera skäl än en, som för några dagar sedan stod införd i Stockholms Dagblad, gifvit anledning att ihågkomma det gamla ordspråket: Dieu me preserve de mes amis. Man kan icke tänka sig någonting på en gång så oskickligt, opolitiskt och osmakligt, som att på sätt en Författare gjort i Dagbladet i medio af denna månad, såsom ett bevis 1 den Norska stridsfrågan framdraga en furstes (Prins Christians) afskedsproklamation till ett folk, som han uppäggeat till motstånd, men i farans stund af brist på anförareskicklighet måste lemna! Och till hvad ändarcäl sker ett sådant framdragande? jo, för att antyda, det Norrmännen år 1814 genom segrens svärd voro hemfallne till Sverge, att göra denna proklamation till en måttstock på Norrmännens tänkesätt, och insinuera, det de erkände sig redan underkufvade och gåfvo sig på nåd och onåd. Huru skall väl denna uppgift bestå inför samtid och efterverld, då bistorien visar, att det besegrade folket vid fredslutet fick allt hvad det önskade, och erhöll sina politiska rättigheter så vidgade, att man sedermera oupphörligt bemödat sig att få dem inskränkta. Skall vid ett sådant förhållande icke hvarje oforvilladt omdöme fattas af den tankan, att de segrande voro nästan lika angelegne tt sluta Brödrakampen, som de underkufvade? Skola icke dessa fakta och deras resultater gälla mer, än de anspråk, hvarom beständigt talas, och hvaråt, när män frågar hvad de skrikande vilja, ingen mäktar gifva någon annan utveckling, än att Norrmännen nu af tacksamhet för Svenskarna och deras Konung borde eftergifva åt sen Regering en del af samma politiska rättigheter, som då befästades genom föreningen med Sverge, men som det är långt ifrån att Svenskarna kunna missunna dem. Eller vil en sådan författare, som den i Dasbladet, kanske rent af tillvita våra statsmän, att tanklöst hafva afslutat föreningen, och dervid hafva efterskänkt det segrande Sverges intressen för det kufvade Norges? Eller, i händelse Dagbladet denna gång, såsom vanligen, varit organ för några maktegandes egsa tankar, månne man derigenom vill sjelf yttra den tankan at man förhastat sig, och att man nu vill att Norrmänven sjelfve skola reparera denna glömska; och gifva tillbaka något af hvad de då erböllo? Hvem har väl nekat att Norge, genom många kloka åtgärder af folkrepresentationen och Styrelsen i förening, sedan år 1814 framskridit utomordentligt i ekonomiskt och financielt välstånd? Tvertom; och hastigheten af detta framskridande blir i synnerhet markbar, om man jemför det med Srerges framsteg på samma tid under en annan representation, som Icke har någon andel uti den ekonomiska lagstiftningen. Afven om man häri skulle ge styrelsen den betydhgaste andelen, så bör det ju tillgå på det sättet i alla väl styrda länder, när de få fägna sig af fred och lugn. Långt ifrån att sådant bör blifva ett skäl för folket att eftergifva något af sina pohtiska rättigheter, som, engång försakade, aldrig skulle återlemnas, hvarpå indragniugsmakten i Sverge är ett tillräckligt talande exempel, bör det väl snarare blifva en anledniog, au så mycket fastare försvara och söka bibehilla ett statsskick, ifrån hvars början en så möglig och fördelaktig förändring i statens materiella välstånd samtidigt daterar sig. Man bör för öfrigt, om det tillåtes nyttja en bild, erinra sig, att en inympad qvist alud är ömtåligare än sjelfva stammen, och det är derföre fruktansvärdt, att de goda tidningarna, genom sit vilda nit mot Norrmäonen, esdast betänkligen ökat antalet af de många och stora pudlar som förut vid så många tillfällen uppenbara sig i deras loyala artiklar. Ehuara Redi förvaåre meddelade on inc nd are