Aftonbladet – 25 oktober 1836, sida 2

ningar, som ma naiva tjenat til utgangspunkt och ledning för förslagets författare. Vi skola, med afseende på slöjderna och Kommerse-kollegii bestämmelse, lägga nämnde utgångspankt så högt up, d. v. s. taga den så allmän och, man må väl säga det, så alldaglig, att Kollegium sjelf, j kan förmodas hafva ställt sig högre. Denna utgångspunkt vare då: slöjdernas uppmuatran. — At under slöjd här innefattas alla de arter deraf, som i Kollegii förslag afses, lärer inappt behöfva nämnas. Slöjdernas uppmuntran! Hvilken här af villfarelser och förvänd välmening hafva icke dessa ord framkallat i vårt om ridderliga äfventyr och herrliga fortyner drömmande land! Hvilken här af bisarra förslag uppstiger icke ännu vid dssa ord hos förordningarnes, reglementernas, skyddsbrefvens, skrånas, gillenas, monopoliernas, privilegiernas, premissernas, tullarne3; och alla möjlga restriktioners bedragne tillbedjare! Förgäfves hafva de tusende gånger erfarit att all deras omsorg icke förmått sätta en aln fill deras längd: de äro ändock den ettusendeförsta lika fasta i tron på de gamla besvärjelseformerna, och vänta oupphörligt slöjdernas frälsning af någon den reglementerande lagstiftningens undergörande arkanist. En blick på Kollegii förslag öfvertygar att Koll. ej mera tror på den föråldrade regimen, och att, om det varit möjligt att träffa Kollegii hufvudsyfte, det äfven må lyckas att blifva ense om medlen. Det närmaste medlet for slöjdernas uppmuntran anse vi vara slöjdernas och följakthgen dess idkares fullkomliga emanvcipation. Det stötande eller mörka i detta uttryck låter lätt förklara sig. En återblick på vårt eget, och väl på de flesta länders hjelteålder, skall snart ofvertyga en hvar, att arbete i slöjdeväg ej utgjorde laga fång till det ofantliga arf af ära, hvsrmed skalder och talare ännu i denna dag så oförlåtligt slösa. Dvergarne mnjöto väl det företrädet att smida svärden och rustningarne, men det är icke kändt att ett sådant företräde förde till högsätet. Detta förhållande har än i dag icke undergått någon genomgripande förändring. Visserligen är arbetsamheten pu mera en dygd, eller vättare en nytta, i katechesen, men ifrån den nobla faineanten till den nybakade skråmästaren, blygs dock enhvar något litet att med egen hand ötva denna åygd. Så vida har vål den ahnrika godsägareklassen nedlåtit sig, att den någongång sväljer den välmenta komplimangen husbondens öga gör hästen fet, men så syaes deremot borgareoch så kallade ståndspersons-klassen icke heller hugade alt sänka sig lägre. Det är i sanning svårt att afgöra, hvilken som är större, den ahnräknande klassens ärfda fåfänga, eller den ahnlösas förvärfda. Med allt detta kan dock icke nekas, alt Styrelsen ju försökt att emancipera arbetet undan det förakt forntidens ännu 2ärhållna fördomar derå intryckt. NMonopolier, privilegier, band, stjernor och sirapistiska fraser äro icke sparade, men för de högre klasserne sakna dessa medel all retelse, och hes medelklassen reta de endast fåfängan. För arbetets emancipation erfordras medel, som till en delicke ligga mom Kommerce-Kollegii förmåga; t dertill hör först och främst afskaffandet af de många utvägarne att lefva på andras arbete, för det andra afskaffandet af all den prålande och lockande utmärkelse, bandstumpar, stjernor, titlar och diplomer, dem vårt med åldriga grannlåter prunkande styrelsesystem uppställt till mål for de borgerliga klassernas fåfänga. Et tillfälle ägde likväl Kollegium att verka för denna arbetets emancipation, och detta har olyckligtvis blifvit illa begagnadt. Kollegium har nemligen (21 ). inskränkt rättigheten att med egna händer arbeta till afsalu, iill vissa personer, så valde, att behofvet eller armodet utgör deras enda qvalification: månne det ej varit rigtigare, om Kollegium i allmänhet stadgat, att en hvar, vare sig hög eller låg, må äga rättighet att med egna händer tillverka allt hvad han förmår, och att det sålunda tillverkade disponera, såsom en egendom, till hvilket han äger det lagligaste af allt fång, Genom ett dylikt stadgande hade Kollegium erkänt att arbete kan äga vaekrare motiv än armod, och att man ej på hvarje arbetare bör lämpa ordspråket: ?nöden dritver hund i band. Men i synnerhet de slöjdeidkandes emaneipation lig inom Kommerce-Kollegii förmåga; vi skola i ett följande nummer undersöka detta vigtiga medel. 2