igt, nosandet häftigare. Vargen klef nu med na foten öfver, så att han hade gossens hals emellan båda framtassarme. Nu Hf eller död! änkte pojken. Hastigt som en blixt fattade han i vargens båda framtassar, dreg honom ill sig, reste sig opp och släpade sin hungriga säst på ryggen. Vergen ville bita honom; men sessen drog honom så hårdt intill sig att han j hade rum att fatta i med tänderna. Nosen åg tätt vid gossens vänstra käft; den skarpa orra tungan hängde nöra hans mun; vargen rosslade, som om sirupen varit tillsnörad på honom, och krafsade sönder gossens vador med bakbenen. Lyckligt anlände han hem med sin börda, men här mötte honom ett olyckligt hinder; porten var läst och alla sofvo. Oaktadt hans skrik hörde ingen. Banka kunde han ej, han bade ingen hand ledig; att stöta på med foten vågade han ej af fruktan att förlora jemnvigten och falla ikull. Slutligen körde han sin vän, vargen, baklänges mot porten. Vargen, som i hastigheten lärer fått en något häftig puff, gaf luft åt sitt obehag medelst ett starkt tjutande, och med honom instämde alla gårdshundarne innanför porten. För Guds skull lock opp! jag har en varg — lefvande — skrek pojken nu allt hvad han förmådde. Det häftiga skriket och tjutandet väckte slut. ligen de sofvande; porten öppnades och Underjägmästaren stod redan i beredskap med sir bössa. Skjut ej, ropade gossen, jag har honom ju på ryggen; lock bara opp logdörren. Han ställde sig med ryggen mot dörren, och då denna öppnats, kastade hau med en dugtit knuff sin börda in. Hundarne, som nu insläpptes, fingo napptag med arrestanten, som nära massakrerade tre af dem, innan ett vä måttadt skott slutade hans lif. (Skånska Korresp.)