Aftonbladet – 24 oktober 1836, sida 2

För efterföljande artikel, som varit införd i tidningen Journalen, har insändaren önskat en plats äfven i detta blad. Artikeln åtföljes i slutet äfven af ett förslag att förekomma det öfverklagade onda, medelst offentlighetens tillhjelp, men detta, såsom i vår tanka mindre tjenligt, tillåta vi oss att utesluta. Subskriptions-gycklet. Detta är utan tvifvel ett bland de sämsta och skadligaste af de gyckelspel, som i vårt lar.d bedrifvas. Då en förläggare vill utgifva ett större arbete, och önskar på en gång betrygga sig emot förlust och kunna lemna det till så billigt pris som möjligt, anmäler han det till subskription. Sådant gör han med den förutsättningen, att hvar och en som reqvirerar det, medelst sitt namns tecknande på listorna, anser denna förbindelse lika gällande som hvar och en annan, hvilken han bekräftat medelst sin underskrift, d. v. s., att hvar och en subskribent uttager sitt exemplar. Ingenting har blifvit vanligare , än att sådant icke sker. Man skrifver lättsinningt namnet på en lista, för att ha den fåfängan , att se det figurera i den tryckta förteckningen å subskribenterna , och att således i sin lilla mån passera för en litteraturens gynnare och uppmuntrare, ja, man tecknar sig till och med för flera exemplar , utan att någonsin tänka på, att ultaga ett enda. Det ges exempel af personer, hvilka sålunda subskriberat på alla möjliga till subskription anmälta verk, utan att ha betalt något, fastän till och med förläggaren låtit skicka exemplaren till dem, eller på sin höjd uttagit de första häftenra af ett större verk. Om man litet närmare undersöker detta förhållande, hvad är det i sjelfva verket? En förläggare, som samlat subskribenter, rättar upplagans storlek derefter, och beräknar priset 1 mån af subskriptionen. När nu många icke uttaga exemplaren, går han således icke allenast miste om sin vinst på företaget, d. v. s. om en del af sin bergning, utan han gör äfven en betydlig förlust, då de outtagna exemplaren sålunda blifva liggande honom till last. Nu vet hvar och en, att ett tryckt pappersarks maku latursvärde kaappt är femtiondedelen mot dess boklådsvärde, och att följakteligen en bok, som icke säljes, utan måste användas sorm makulatur, har ett så ringa pris, att den icke ens på långt när betalar häftningen, en utgift, som förläggaren äfven underkastat sig, i förlitande på subskribenternas reqvisitioner. Då denna icke honoreras , har men således förledt honom till en utgift, som är för honom rent af bortkastad, och man har icke blott bedragit honom på en vinst, utan äfven dertill narrat bans penningar ur hans ficka. Benämningen Syckel, som vi användt, är således den alldra lindrigaste man kan begagna om detta slags löftesbrott.