Aftonbladet – 24 oktober 1836, sida 2

else alt hyrkoherden 1 Doiora Dolnas 1 sodra JIelsingland, Doktor Ruus, aflidit. Ett af de törsta regala pastorater i riket är således åter edigt. Doktor Ruus var en bland de för sin carakter och personlighet mest aktade prestmäin vårt land. Han lärer lemna 9 barn efter sig. Annan rr Den för striden om de Norska sakerna icke ovigtiga frågan, huruvida tidningen Svenska Minerva skall anses för Hr Statsministern Lövenskiolds organ i dessa ämnen , eller om dess yttringar skola anses för uttryck af något Svenskt parti och dess inflytelser , har blifvit med ifver upptagen i de Norska bladen. Den Constitutionelle N:o 259, f. d. 16 dennes, innehåller öfver denna punkt följande som är så eget, att det förtjenar mycken uppmårksamhet: De många offentliga yttranden, hvari Svenska Minerva blifvit angifven som den Norska Statsministerns organ, gåfvo oss, i förening med flera omständigheter , en förment , välgrundad anledning att i N:o 244 af vårt Blad uppmana H. Ex. Statsministern att bestämdt och tydligen förklara sig, rörande det antydda förbållandet till Svenska Minerva. Vi hafva icke erfarit att en så beskaffad offentlig förklaring från H. Ex. Statsministerns sida bhfvit gifven. Redaktionen är emedlertid sanningen skyldig att meddela, att den erhållit personlig visshet derom, att H. Ex. Statsministern ytterligare protesterar emot att anses såsom den der utöfvar något det ringaste inflytande på oftanämnde blads Redaktion och förklarar tvärtom, att han ofta funnit anledning att i hög grad missbuliga det sätt, hvarpå detta blad esomoftast, till förment fördel (faveur) för Statsministern, anfallit Norska Institutioner och Norska Authorifeter. Vi måste således anse de ofvanberördeyttranden om Statsministerns förhållande till Svenska Minerva för aldeles ogrundade.? Såväl den Constitutionrelle , som andra Norrska tidningar hafva icke utan en wiss förnöjelse kommenterat denna förklaring. Morgenbladet säger sig mycket villigt samt till och med skyldigt att tro, det detta är hkaså saont som det är naturligt. Allt detta kan vara ganska bra, och det vore roligt nog om åfven de Svenska Statsministrarne och andra Högmögende, för hvilkas rakning Minerva emellanåt debiterar sina ultraroyalistiska läror, på något dylikt sätt desavuerade henne. Sådant skulle icke litet bidraga att stärka begreppet om det slags sjelfständighet, som Minerva så ofta påropar. I alla fall vore det icke blott intressant, utan är äfven nödvändigt, så framt afsigten med förklaringen i Den Constitutionelle verkligen är att frambringa någon opinion från Hr. Statsministerns sida, att antingen H. Ex. sjelf eller Minerva något närmare förklarade: Huruvida icke Hrj Statsministern, såsom man hör allmänt tror och vill vetaofta och nästan dagligen sett Minervas Redaktör i sit hus och på kammarspisning, och huruvida icke detta i synnerhet varit fallet, sedan den 8 Juli, samt medan Elr Statsministern för utrikes ärerderna varit frånvarande. Vidare vore det angeläget att förnimma genom hvad kanal Minerva fick del af Hr Statsministerns serskilda votum i frågan om kommunallagen, som ej stod i de Norska tidningarna, likasom af Riksrättens votum öfver Statsministerns exception emot Piksrättens kompetens, innan detta hunnit in i de Norska bladen, samt af utdrag ur flera No rs tidningar, som ej i prenumerationsväg finnas i Stockholm och icke ens i Christiania. Dessa omständigheter, ehuru hvar för sig bagateller, äro det dock icke, när frågan blir att derefter bestämma karakteren af de utfall, som Minerva ständigt gör mot Norrmännen och deras Representation. De förnuftigaste Norrska tidningarna hafva redan insett, att den Svenska nationen i allmänhet och dess pluralitet alldeles icke är inne på dessa försök att genom ett hotande och förolämpande språk åstadkomma en spänning emellan nationerna, hvartill, om man analysera den, någon egentlig anledning är omöjlig att uptäcka, då ingen enda tvistefråga hittills under hela föreningstiden varit å bane, som rört båda nationernas inbördes förhållanden. Men vi gå längre och uppfordra de Norrska publicisterne såsom en skyldighet, i fall de vilja befordra det goda förståndet brödrafolken emellan, att icke göra nåora offer af Sanningen, för att tillfredsställa cin