liga behag och den öfverlägsenhet, hvarmed ht föredrog sina nationalmelodier, Spanska, Fra syska och Neapolitanska — om det lifliga oc briljanta, hon förstod att lägga i Bellims trö het, eller om det bebag hon ingöt i Horrs ba lader — allt detta var blott musikaliskt le) verk, hvarmed hon var van alt roa sig; vi fäs oss vid det högsta en sångerska förmår utför och äfven i detta var hon lika förträffig som det minsta. Det enda vi kände oss böjda att tadla hc henne var, att hon använde sådane talange som sina , på småsaker ; men detta var ett : dragen i hennes utomordemliga karakter. El dig, känslig och passionfull i högsta grad , vs hon vyckfull och kinkig; det var hennes hög sta nöje att förvåna genom mångsidigheten s sin talang och att intaga genom dess grundlig het. Hon satte en ära i att visa huru hon för stod sig på musikalisk alkemi — hon förvand lade sämre och gröfre metaller till guld. Ho var en varelse, som bestamdes af ögonblicket impals — svår att råda , ömtålig för tvång ä delmodig ända till slöseri , än lekfull som e kattunge, än vild som en tiger ; men vinn blot hennes känsla för hvad hon skulle göra, och re sultatet var icke tvifvelaktigt! Hos de flesta sångerskor är sättet, hvarp ett stycke skall föredragas, alltid en sak för stu dium och försök; men hos Malibran varierad det i oändlighet, allt efier som hon råkade at vara vid upprymdt eller nedstamdt lynne, all efter som hon fann för sig ett känsligt och bil dadt auditorium , eller ett trögt och obildadt Ån utgöt sig hennes själfullhet i passager a den mest glada och bnijanta art, än visade hor i samma stycke sin kännedom af harmonien , en series at utarbetade kadanser — allt efte; ögonblickets intryck. Och hvarest fanns vä någon artist, som kunde göra allt detta? Hven egde väl, såsom hon, ivbiliningskraft och snillt att skapa, kunskap att leda henne och röst at utföra hvad hon skapade? Vi sluta såsom v började: hon var sången personifierad. Hennes kärlek för sin sista man, Hr de Berrot, var gränslös — hans rykte var henne dyrbarare än hennes eget — det största nöje mar kunde göra henne var att berömma honom Hennes bjerta var en boning för några af d idlaste känslor, som pryda menniskonaturen för hennes fel må de ansvara, som gjorde hvac de kunde för att uppväcka dem och gifva den näring. MSE TRE Sr IN TREE NEERESEN STEK TATA FASEN TB FR