AR MESe Me Se YT: J Ytteragare om Madame Malibran. (Ur Spectator.) Vi hafva fordom hört sångerskor hvil kas förmåga och konst vi bibehålla i lifligt och tacksamt minre, och bland dem som ännu lef. va, finna vi några af stor förträfflighet och ännu mera lofvande för framtiden; men hos Malibran fanns all den styrka och konst, alla de naturgåfvor och behag förenade, som voro fördelta på hennes föregångare och samtida. Hon var sången personifierad — till hvarje dess djup hade hon nedträmgt, till hvarje dess höjd hade hon uppstigit. Naturen hade på henne slösat sina håfvor; hennes röst var utan like i omfång, styrka och rikedom; hennes själ var stark, hennes fattningsgåfva snabb, hennes talang stor. Allt hvad hon företog sig, gjorde hen väl; och den hastighet, hvarmed hon förvärfvade talanger af olika slag , var underbar. Hon hade en inre medfödd gåfva att fatta det sköna och täcka i hvarje konst. Vi hafva samtalat .med henne om målning och byggnadskonst — om de latiuska klassikerna — om Dantes och Goethes poemer — om Engelska dramatiken — och funnit ett sinne, som icke hade en flyktig, utan en djup och lefvande kärlek för allt , som är stort och trotsar förgängligheten i hvarje land och tidehvarf. Hennes själ törstade oupphörligt ef:er kunskap. Slumpen hade underhjelpt den naturliga lätthet, hvarmed hon lärde sig språk: hon kunde knappast sägas tillhöra något serskildt land — hon var i hög mening, och nästan endast, Europe. En gång då vi hört henne med lika lätthet uttrycka sig på flera serskilda språk, frågade vi henne från hvilket land hon var? Jag är född — sade hon — i Paris; min fader var Spanior, såsom ni vet; derföre lärde jag mig Fransyska och Spanska såsom modersmål; tidigt kom jag till England, och sedan jag vistats här några år, under hvilken tid jag flitigt studerade edert språk, for jag till Förenta Staterna; der underhölls min Engelska, jag tror ej den blef bättre: Italienska operahuset var min vagga, och Tyska har jag lärt mig för att kunna tillegna mig och njuta af Tysklands musikaliska rikedom, — på det j:g måtte kunna tala det med lätthet, och hvarje dag, är min kammarjungfru Tyska. Se så! nu vet ni huru det gått till att jag kan så många språk. Eit eget exempel på så väl hennes musikaliska takt, som kunskap , föreföll straxt efter hennes första uppträdande i England såsom Madame Malibran. Hon hade blifvit engagerad att sjunga vid musikfesten 1 Chester, och en af de sånger, som fallit påfhennes lott, var Friser Herran ur Händels Esther. Greatorex, som anförde orkestern, hade lagt till en lång och ganska olemplig dubbel kadans för rösten och orgeln. Malibran söng den utan anmärkning vid repetitionen ; men dagen derpå, vid sjelfva uppförandet, framlade hon och exequerade en kadans, som hon under tiden skritvit, så fullkomligt lämpad efter orgelns karakter och i hvarje hänseende så öfver den Greatorex komponerat, att man kunde hafva tagit den för ett verk af en veteran ur Händels skola. Men i sjelfva verket tillhörde hon icke uteslutande någon skola. Vokalmusik, antingen den var af Händel, Mozart, Cimarosa eller Beethowen, som kom från hjertat och sökte väg till hjertat , var hennes språk : hon urskiljde hvarest den sanna styrkan i hvarje skola låg, det var på den hon kastade sig, med den hon identifierade sig. Vi vilja såsom exempel taga fyra af hennes sånger: ?Farewell ye limpid springs — Non piu di fiori? — Deh parlate? — O Hoffnung! I dessa ligger nästan så mycken olikhet i stil, som vokalkompositioner kunna framvisa, och vi tveka hvilkendera af dem vi skulle gifva priset. Hon uppfattade hvar och en af dem lika full komligt , och söng dem som hade hon uteslu