ruari allmänna tankan varit, att Herr von Schantz skulle kallas till ett sammanträde, för att förklara sig öfver den händelse som väckt kamraternes uppmärsamhet. Det var i följd häraf, som han anmodades att infiona sig jemte kamraterne inom graden, den 7 Januari. Det är klart, att det stått i hans fria vilja att efterkomma åkallelsen elier icke, och har äfven Hr Friherre Pfeiff vittnat, att han rådt honom att ej inställa sig, eller ock hålla sig vid vittnets åsigt och ej begära något sammenträde vidare. i I sin första skrift eller stämning daterad d. 10 Mars uppgifver Hr von Schantz tiltgången vid sammanträdet sådan, att, sedan Bergemawvns i för houom oväntade ordalag affattade skrifvelse till Kongl. KommerseKoilegium blifvit honom meddelad, och han, på von Knorrings fråga, medgifvit sanningen af innehållet, i det hufvudsakliga, eller att han af Bergemann emot sin enskilda förbindelse erhållit lånebeloppet, hade von Pilater förklarat, att han ansåg honom, var Schantz, i behandlingen af denua affär hafva förnärmat korpsens värdighet och vanhedrat uniformen, uti hvilket yttrande Coyet och von Steyern skola instämt, men Premiir-Löjtnanten Lilljeböök yttrat, att han ansåg saken af euski!d beskaffenhet, deremet de öfrige tillstädesvaraude underlåtit, att åtminstone uti von Schantz närvaro uti frågan sig yttra. Derpå hade von Schartz tillkännagifvit, att om den af von Platen uttalade åsigt af affären, vore kamraternes mening, så visste han hvad han hade att rätta sig efter, och ehuru han icke delade denna åsigt, skulle likväl korpsens mening härutinnan blifva regel för bars handlingssätt; dock som saken vore för honom af yttersta vigt, behöfde han tid, innan han toge något bestämdt beslut. I vårt der 31 Mars afgifne svar, är förhållandet anfördt skiljaktigt i så måtto, att sedan von Schaniz medgifvit innehållet af Bergemanns bref, och att, ehuru han 2ne dagar efter återkomsten till Stockholm i S-ptember månad af Gosselman återfått de af lånet honom lemnade penningar, han likväl ej förr än den 4 Januari liqviderat Bergemanns fordran , hade von Knorring gjort v. Schantz den fråga, buru han sjelf ansåg en sak af denna beskaffenhet böra behandlas, deruppå v. Schantz yttrat, att innan frågan besvarades ville han sjelf framställa en annan, eller om kamraterne funno ifrågavarande hans handling vanhederlig, dertill von Platen svarat ja, dermed Coyet, v. Stevern, v. Knorring, Mejster, Cederström, Castegren och Hasselberg instämt, utan att sådant af Liljehök motsades: att von Schantz då förklarat, det han ej hade rågot vidare att anföra, utan skulle kamraternes tanka bestämma hans haudlingssatt: att utan förbehåll af betänketid von Schantz 2ne gånger upprepat berörda utlåtelse, med tillägg att han då vore olycklig, hvartill svarades att han borde hafva betänkt sådant förut, innan han genom sitt förvållande blottställt sig för obehagliga påföljder, samt att sarutalet slutats med yttrad önskan af von Scbhantz, att saken ej måtte för mycket presseras, så att han kunde ega tillfälle att iordningsätta sina affärer för verkställigheten af det steg han i följd af kamraternas tillkännagifna opinion fann sig föranlåten vidtaga. I sin senare skrift den 19 Apr. bestrider Hr v. Schantz, att han gjort den omförmälte frågan, men han ville påminna sig att under discussionerne om det inbillade orätta uti hans begäran om anstånd med betalningen af Bergemanns fordran, v. Krorring frågat honom em khan ansåg bederligt att hafva gjort en sådan begäran och att han svarat, det han deruti icke såg något vanhederligt, hvilket gensvar skulle hafva föranledt v. Platens opiuionsyttring, sådan v. Schantz den uppgifvit. Någon önskan om tids erhållande till enskilde affärers rangerande hade vid tillfallet icke blifvit af honom yttrad och icke eller detta ord i hans närvaro nåmndt af någon annan. Den enda som kunnat vittna om ifrågavarande första samrinankomst är Hr Premier-Löjtnanten Liljehök. Uader åberopande af hvad vi lär frammanföre erinrat om hans och öfrige vittnenas gemensamma jäfagtighet, såsom deltagare i de af Hr Krigsfiskalen åtalade sammankomsterne, anse vi, hvad Hr Liljehök angår, serskild uppmärksamhet böra fästas vid det synnerliga förhållande, att han den 7 Januari genast på stället tili minneshjelp upptecknat tilldragelserne, hvilket i vår tanka måste bevisa att fr Liljebök då redan anat både den sedermera inträffade Rättegången, och att hans vittnesmål derunder skulle tagas i anspråk. Lägger man nu härtill Hr Liljehöks öfriga af honom sjelf omvittnade tillgöranden, och deribland hans åtgärd, att uti ett vid påföljande sammankomst uppläst dictamen anbringa alla möjliga försvarsskäl för Hr von Schantz kandlingssätt, ända derhän, att han tolkat innehållet af förbindelsen till Bergemann sålunda, som Lade Pr v. Schantz efter lagens bokstaf varit berättigad, att uppskjuta betalningen mycket längre än som skett, derest han undvikit, att under tiden uppehålla sig i Stockholm; och betänker man vidare, att Hr Liljehök i och för omständigheter, som med denna sak äga gemenskap, satt sig i delo med Hr Amiralen Grefve Cronstedt, hvarom frågan äonu beror på Kongl. Krigs-HofRättens pröfning; så förefaller det oss, som skulle Hr Liljehök hafva ådagalagt så beskaffade prof af benägenhet för Hr v. Schantz, och missgynnande tänkesätt emot oss, samt genom sin verksamhet för öfrigt kommit i sådana förhållanden, att han ej bör