alt Ia hd bb UuClad5S YVYVITUSBSILCEL CIL IUTIJTAE ILL ILe fran Frågan om rättigheten till utförsel af svensk! tackjern har under de sednare åren börjat blifva en af de wigtigaste statsekonomiska tvistefrågor här i landet, i hvilken tvenne stora intressen, Bergsmännens och Brukspatronernas, stå starkt spända emot hvarandra, men bruksintresset hituils förbhfvit öfvervägande. Det Svenska tackjernets begärlighet hos utländingen är allmänt känd, och frågans lösning beror således egentligen derpå, dels huruvida producentens naturliga rättigbet, att få på hvad sätt som heldst och till hvem som helist disponera en lofligt förvärfvad produkt, skulle frambringa en förlust för samhället i det hela, dels derpå huruvida denna konsideration berättigar lagstiftaren att inskränka en sådan rättighet, och densamma, tull och med om tackjernsexporten skulle blifva en riksvinst , må kunna uppoffras, endast derföre att stångjernsverksidkarne skola erhålla sitt råämne för bättre pris. Det är samma slag s. k. skyddsprincip, som i Bergs kollegii förslag till utvidgad frihet för ståvgjernssmidet i riket föranledt en inskränkning för bruk inom bergslag d. v. s. ivom de distrikter, hvarest tackjernsblåsning eger rum, för att ej medtaga skogarne derstädes. I ena fallet säger man sig vilja skydda tackjernstillverkningen, medan man åter på andra sidan stänger tillverkaren ifrån möjligheten att draga all den fördel deaf som han kunde, om förbuden icke existerade. Besynnerligt!) Anledningen till denna reflexion öfver imkonseqvens i lagstiftniog hemta vi från ett par exempel på inkonseqvensi lagarnas tillämpning, som synes oss uppenbara sig uti några nyligen af Reg. vidtagna åtgärder 1 detta ämne. Åtskillige hyttedelegare inom Livdes och Ramsbergs bergslager af Örebro län hade hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålliy om en fri och obehindrad utförsel af tackjern, åtminstone till så stor qvantitet, som motsvarade bruksegarnes under sednare åren nedlagde smiden, och hvad deremot nya anläggningar af masugnar kunde tillöka. Remiss om utlåtande afgick till Bergs-Kollegum, sem afstyrkte bifall, ej allenast på den ) Vi kunne icke underlåta att anmärka den af vikelse ifrån alla, eljest för närings-lagsuftningen gällande grundsatser, hvilken uppenbarar, sig i allt som angår vår förnämsta och vigligaste näring, jernhaudteringen. Med samma skäl som stångjernssmidets utvidgning förbjudes i bergslagerna, för tackjerns tillverkarens skull, eller dennes rättighet att exportera sin vara, för bruksegarens iniresse, med samma skäl skulle och borde också de nyligen här i riket etablerade machinerna för papperstillverkning kunnat förbjudas, för att icke höja priset på papperslumpen, och försvåra möjligheten för de öfriga pappersbruken att fortfara med sin näring, emedan machinerne för bättre pris kunna tillverka en vackrare vara och således undersälja de förra. Vi hafve likväl aldrig hört någon pappers. bruksegare anse sig sjelf eller tro lagstiftarer berättigad att till förekommande af några fabrikanters förlust , förbjuda pappersmachiners uppställande. — Tvertom ssulle sådant anses högst abderitiskt. Med samma skäl skulle man ock kunna förbjuda alla ångmachiners införande, för det de öka skogsåtgången. Det är endast i frågan om jerntillverkningen, som man anser grundsatser och naturlig rättighet böra gälla ingenting, i jemförelse med et! visst intvesse.