Aftonbladet – 14 oktober 1836, sida 2

7 OCtLEv LEE EP UEFELELCL UUOLLELLYg SIECEPE TLLCP qv ha, vare obetaget, att, för eget och underlydandes behof, sjelf eller genom behörigen mantalsskrifna tjenstehjon, utan serskildt tillstånd, åstadkomma alla slag af slöjdeoch handtverksarbeten samt fabriksoch manufakturvaror. Häremot kan så mycket mindre vara att erinra som det instämmer med naturlig billighet och icke kan möta motstånd af andra än de mest rationella älskare af näringstvång; men ru följer i 2 mom. denna föreskuft: Sådane tillverkningar, nb. alla slag af slöjdeoch handtverksarbeten samt fabriksoch menufskturvaror, må af landtmän, jemväl till afsalu förfärdigas, utan att dertill erfordras tillätelse, eller alt derför serskild afgift skall komma i fråga. Genom dessa få rader är xpressis verbis den öfverklagade orättvisan uttryckt, att medan ingen i stad, utan att vara borgare och såsom sådan utgör både personella och reelia onera till Kongl. Maj.t och Kronan samt staden, får drifva handtverk, fabrik eller manufaktur för afsalu, och medan just denna rättighet och skyldighet utgör städernas privilegium på sätt Ständerne sjelfva vid 1823 års Riksdag erkände, skall biott rättigheten vara landtmännen förunnad utan ait åtföljas af någon omgång eller minsta onus. Gå vi till motiverna för ifrågavarande 2 Mom. finna vi endast deruti hänvisning till Kongl. kungörelsen den 28 Augusti 1834, utgörande efter hvad oss blifvit sagdt en verbal afskiift af Kommercekollegii serskildt dertill gifoa förslag, och som kan så tydas som vore hufvudfrågan , hvarom nu i så många är (vistats, derigenom på förhand med ett penndrag redan afgjord, så att endast det reglementariska återstår. Läse vi i sammanhang med nu vidrörde: 1 2 mum. äfven 2 G, finne vi deruti denna föreskrift: Å landet må väl fabriker och manufakturi-inrättningar anläggas och likaledes sådana handtverkare, af hvilkas arbetsbiträde allmänheten är i behof, i egenskap af gerningsmän antagas, men deremot få derslädes ej inrättas verkstäder, der slöjdeoch handtverksarbeten antingen till försäljning åstadkommas eller ejter beställning Tör atlmänhetens räkning verkställas. På sätt vi redau i det föregående tillåtit oss erinra, synes det utgöra en fullkomlig motsägelse, att, sedan Kommercekeoellegium först förklarat, att ivgen på verkliga skäl grundad gränsskillnad liter uppgöra sig emellan handtverkerier, fabriker och manufakturer samt att följakteligen icke eller någon skillnad i lagstiftningen för den ena eller andra af berörde näringar kan ega rum, Koliegium un 2 och 3 6S likväl stadgar att fabriker och manufakturinrättningar få både i stad och på landet utofvas, men handtverkerier endast i stad. En annan, lika stor motsägelse, uppenbart föranledande till tvist, ligger deruti, att wi 1 S 2 mom. tillåta landtmån jemväl till afsslu förfärdiga alla slags handtverkeriarbeten , fabriksoch manufakturvaror , och uti 2 6 förbjuda anläggandet på landet af verkstäder dertill och att deri till försäljning eller efter beställning åstadkomma handtverksarbeten. Vi kunna ej föreställa os möjligheten af någon annan difigition på ordet verkstad, än den allmaena språkbruket antyder eller att med verkstad förslås hvarje ställe der något tillverkas. Der man tillåter handtverks arbeten förfärdigas, der måste man således förutsätta att verkstad får finnas. Måhända har Kommersekollegium ett annat begrepp om verkstad; men då hade Kollegium ock bordt det i författningen utveckla; ty stadnar det blott dervid att Kollegium avsett 1. 2, mom. endast tillåta landtmän att såsom husslöjd jemväl till afsalu förfärdiga handtverksarbeten, men 2. S förbjuda inrättandet af verksäder derför, är, såsom vi redan visadt, motsägelsen lika stor. Af omröstningen inom Kollegium finer man huru tankaine varit delade och huru svårt man haftatt uppgöra gränsskillnader. Hade man antagit Kommerse-Råderna von Sydows och Lejonmarks mening att alf skilnad emellan stads-och landtmanna yrke borde upphöra, hade man lättare kommit från saken. Då man icke trott sig dertill, har man råkat i en labyrinath, hvarutur man måst reda si så godt man kunnat. Sålunda har pluraliteten inom Kollegium, utgjord af Kommerse-Råde Brandel, vice Presidenten Qviding och tillförordnade Presidenten, Statssekreteraren Skogman, A:kterat förslaget i nu omnämda delar; dere