liska undervisning hafva visat, att den var förträfflig. i Det var omkring 1824, som hennes stora talanger först började blifva kända af dena Engelska publiken. Sedan hon utmärkt sig vid några konserter och gjort en lycklig debut vid operan, blef hon engagerad att uppträda såsom en af de förnämsta sångerskorna vid musikfesten i York, året derpå. Hon var ännu blott en helt ung flicka, på sin hojd 18 år, då hon erhöll detta bevis på sin musikaliska rang. Komitea, som arrangerade denna fest, fick på törhand uppbära mycket tadel för det den uppdragit åt en ånnu obildad flicka en sådin röle, och många skarpsinniga konstdomare förespådde, att det icke skulle slutas väl, uten den unga sångerskan lida ett eklatant nederlag. Men hennes ungdom, skönhet och blygsanhet intog genast till hennes fördel; och hennes sång väckte en enhållig känsla af beund:an och förtjusning. Hon hade mycket att sjunga, icke blott i aftonkonserterna, utan äfven i dem, som gafvos om morgnarna, och visade sig hka förtrogen med Händels och MHaydas andliga musik, som med Mozarts och Rossinis drama:iska. I Messias sjöng hon arian: Fröjdens storligen med hög kraft och känsla, och i Skapelsen föredrog hon arian: På starka vingar, med en sådan blandning af det briljanta, delikata och ljuva, som måhända ensam hon förmått gifva åt denna herrliga kompoatition. Hennes bana af europeisk ryktbarhet, på ett så lysande sätt börjad, afbrötsför någon tid genom hennes faders förslag att upprätta en Italiensk opera i Amerika, der detta slzgs nöje ännu var okändt. Han förde med sig till York en trupp, som dock var ganska otillräcklig, och började att gifva Italienska operor mot slutet af år 1825. Han sjelf var vid denna tid något passerad, och tyngden af företaget hvilade nu bufvudsakligast på hans dotters unga skuldror. Operorna voro dåligt uppsatta och uppfördes svagt; men M:lle Garcia var så god som en hel trupp, och de transatlantiske dilettanterne synas hafva förstått att värdera hennes talanger. Men likväll var en enda artists förmåga icke tillräcklig att gifva Amerikanska publiken smak för ett sla : musik, som var så helt och hållet ny för densamma Spekulationen lyckades icke, truppen upplöstes, och de fleste af dess medlemmar E trervände till Europa. M:lle Garcia stadnade olyckligtvis qvar. I början af 1826 gifte hor sig med Herr Malibran, en Fransman, som då ansågs för en af de rikaste köpmän i NewYork ; men antipgen bedrog han henne på det oförsvarligaste, eller ock var han groft okunnig om sina affirers stillning, ty han spelade bsankrut straxt efter brölloppet. I giftermålskontraktet ) hade han gjort sin hustru testamente; men hvadi hun fått, lemnade hon åt mannens kreditorer, och heslot att subsistera helt och hållet genom hvad hon kunde förtjena såsom artist. I detta ändamål återvände hon till Europa, och i början af 1828 uppirädde hon för första gången i! Paris 1 Rossinis Semiramide. I Madame Mealibran blef genast Pariserpublikens afgud. Hon uppträdde i Barberarn i iSe-j villa och i Othello, och spelade Romeo i Zingarellis Romeo e Julietta. En Fransysk koastdomare anmärkte, att om Malibran, i fråga om aktion, måste lemna scgerpalmen åt Pasta, så!l var hon dock i sång henne bestämdt öfverlägsen. Melibrans öfverlägsenhet öfver Pasta i sång framträdde allt mer och mer tydligt; men churu i aktion ingen någonsin kommit Pasta nära, i hennes egna slag af fasansfull storhet, så har dock ingen någonsin öfvertväffat Malibran i förståndig uppfattning af sin role, i originalitet, liflighet, känsla och dessa konstens fiua drag, som genast gå till hvarje iskådares kbjerta. Hennes mingsidighet var underbar. Pasta är en Siddons ; Malibran var en Garrick. Om våren 1829 visade sig Madame Malibran på Konangens theater, i Desdemonas role i Rossinis Othello. Hon spelade derjemte Zerlina i Don Juan och Ninetta i La Gazza Ladra. Det nya sätt, hvarpå hon uppfaitade dessa båda roler, väckte mycket uppseende och gaf anledning till mycken kritik. Hon afklädde dem allt det konventionelt gentila, som hörer tillskådedeplatsen, och gjorde dem till hvad de synas böra vara: framställning af enkla hbondflickor , med allt det landtliga, som hörer till deras stånd ; men detta hindrade henne icke att göra Zerlina lika förtrollande och Ninetta lika interessant , som om de ägt hela finheten af Arkadiska herdinnor. Men den mest pikanta af alla hennes