Aftonbladet – 12 oktober 1836, sida 2

rörande olofliga spel; och Herr Thavenius förut sökt beröfva spelare all känsla för heder och ära, förmodligen i afsigt att dermed förvilla allmäånheten och skada många af samhällets ledamöter, samt derigenom äfven kastat skugga på Riksens Ständer, hvilka tillåtit det Kongl. Lotteriet — ett mycket yvidsträcktare hasardspel än dem Herr Thavenius offentligen upprepat, hvilket brottsliga förhållande kan läsas i det Ste Aftonbladet, c. Sc. — så få vii stöd häraf, och då vi blifvit inblandade i den röfpareklass? c. c. -anhålla om kallelse å Herr Thavenius, med påstående, att han måtte stånda lagligt ansvar för dess här förut anförde olaglige åtgärder, till straff för sig och androm till varnagel (!) att ej någon må vidare försöka att, till andras skada, stifta lagar, som kränka den af styrelsen beskyddade husfriden ibland Svenska medborgare, utan tvertom lemna lagstiftelsen tll den som vederbör, nenligen Kongl. Maj:t och Riksens Ständer allena. — Och som vidare Herr Thavenius medelst sitt obehöriga förevitande att hasardspelare skola vara röfvare, m. m. dylikt, har gjort en sådan olaglig och skymflig anklagelse, att den ej kan förenas med lagarne, så anhålla vi i stöd häraf, att alla de som vilja eller påstå sig vara biträden till Herr Tavenii orättfårdiga och emot lagarna gjorda beskyllningar, för att kränka andras heder, bland hvilka äfven de böra inbegripas, som vilja vittna, för att befordra Hr Thavenii röfvarehistoria, må anses såsom i målet inblandade parter och Hr Tavenii medhjelpare, — — af den orsak, att sådane biträden och vitnesmål ej må, hvarken nu eller framdeles, kunna irqvisitoriskt besvära och vanhedra Svenska hederliga medborgare, som på mer eller mindre, hasard spela kort om pennirgar, men dock ej äro några röfvare. (!) Kämnersrätten ansåg sig icke kunna vägra stämning, som alltså meddelades, — dock endast å Herr Thavenius. De personer, som möjligtvis kunde dela Herr Tavenii åsigter, att spelare voro röfvare m. m., kunde naturligtvis, såsom icke namngifne, icke beller stämmas — så framt ej stämningen skulle meddelats åt hela allmänheten. Då mniålet förekom, utvecklade Friherre Cederström sina påståenden muntligt, och anförde hufvudsakligen, att då Herr Tavenius uti det ofvanomnämnde memorialet haft ytterst sårande och bittra utlåtelser om de personer, som i hufvudstaden inrättat så kallade spelhus, hvilka benämndes för nattliga röfvaresällskap; och af samma skrifts innehåll tydligen syntes, att Thavenius utan undantag ansåg alla sådana personer lika dåliga, samt ljemväl sträckt sina yttranden till icke namnIgine personer, dem han ärnade framdeles tilltala för inrättande af spelhus; så och då Hr Thavenius sedermera utan anledning låtit till Pohsmästaren instämma Friherren for det han skall hålla spelhus, och Hans Mattsson , såsom den der närvarit då olofligt spel förofvats, måste Hr Frikerren anse berörde uttryck äfven rikitade emot honom och Hans Mattsson, och på grund deraf yrka att Fältsekreteraren Thawenius måtte för sina u!låtelser fällas till ansvar enligt lag, samt om han innehade Kongl. fulli magt att vara Fältsekreterare, jemväl enligt Kongl. I DucllsPlakatet. Hans Mattsson, som med temligen tydliga ord tillkännbgaf, att han icke så noga kande anledningen till denna Rättegång och att han icke eller visste hvarföre han uttagit stämning å Thavenius, förklarade dock att han hyste ett så oinsk;änkt förtroende till Friherre Cederström, !som biträdt honom i många andra rättegångar, att han, utan tvekan instämde 1 hvad Friherrena anfört. Med blygsamhet förklarade dock Hans Mattsson som eljest vid flere tillfällen skall hafva påstått sig vara halfbror till Friherre Cederström utan att han dock velat närmare deducera ett slikt påstående — att han icke kunde instämma i yrkandet om ansvar enligt PuellsPlakatet, hvilket emot Hans Mattsson, sasom icke frälseman, ej vore tillämpligt. Då Hr Thavenius under stamningsmålets bestridande upplyst, att sjelfva hufvudfrågan, eller 2 Ii std Doliclammaren emot Friherre Ceder