ee ee oo ww stå fast, jag menar krigsbruk och krigsreglor, så har Calle nu hela äran och kan gå när han vill, efter som den andre passat och ej törs komma. Och sanningen att säga, är jag nöjd, att det gått som det gått, att Calle först är under tak, och att den andre sluppit med blotta skammen, efter han räddat mig undan Kabasoff och är mig kär nästan som om han vore min egen son. Och efter du fört dig opp sem en karl, Calle, så ger jag dig Makalös till alldeles egen och tar Erkefart hem med mig, ty jag tänker ej kasta ut skjutspenningar onödigtvis, ntan vill fara med egen häst. Du kan få den sen tillbaka, min gosse; blif inte ond, Calle, du vet att Erkefart är en stock att rida på och vill till höger, lika hvad du må säga deremot. Och nu bryta vi upp, gode herrar; se så, mina vänner, jag går förut! Men hvad kan det vara för folk, som rår om den här ängen? En förargelse är det att se dem låta björken krypa ända in på gräsvallen, som om höet kostade ingenting i vårt land? Vid dessa ord såg man Major A:skölds kolossala figur hvälfva sig fram mellan buskarna på stigen. Han bar i handen en nyss skuren grof käpp af en, som nu tjenstgjorde för hans i den Kabasoffska väfvan hemma glömda spanska rör, och gaf med förargelse under gåendet ett slag och ett annat åt de onyttiga qvistarna, som man låtit froda sig på en användbar mark. Men han hade icke tagit många steg, innan han blef varse det antågande motpartiet, och den trefliga hjorden af hans tankar, som nyss börjat sprida sig kring åkrar och ängar, fick en brådska dädan, som den stött på en varghop. Hyad är detta? sade han med en liten anstöt af besinningshostan; gode herrar, mina gode vänner, det är ren för sent. Under åttatiåtta års krig, vet jag, var duelltiimman fataljetimma, såsom vid Anialakrånglet, der man fick en utmaning på halsen, det minsta man lät bli att förstå deras halfva ord. Der behöfde man icke stå och vänta, och ingen sade att man passat, om man gick bort på slaget, :så snart contraparten icke var precis. Jag säger blott min mening, gode vänner, och vill icke blanda mig i saken vidare. J detta fall,? sade Adjutanten leende, är det väl bäst att vi vända oss till parterna sjelfva. Hvad säger Cornett A:sköold? Hvad jag menar? svarade Cornetten med en ton, som röjde en liten cfverraskning; jag Itror blott, att man icke är någon poliron heller, och har sett en motståndare i synen förut. Jag menar, att Adjutant Rask skall icke hafva glömt ännu hvad —f skrek, då han såg oss vid —, och derför tycker jag som andra tycka: lit gå eller icke.? . Och hvad min vän Roman beträffar, fortfor Adjutanten, så lär det ligga honom serdeles om hjertat alt få duellen i gång, emedan han, som blott skrämt Kabasoff och icke —if, har mindre reputation att riskera än Cornett A:sköld. Eller huru, Roman, vill du vända om ? i Omständigheterna tillåta det icke nu, svarade denne, ty ehuru jag kommit hit hvarken af lust till mord eller sjelfmord, får jag dock icke blottställa mig för misstydaingar, der det är så sannolikt att de icke skola sparas. Af hela detta svar, i synnerhet af den bestämdhet och hastighet, hvarmed det gais, såg man att Hr Roman icke med likgiltighet åhört samtalet på ängen, utan var, hvilket på många år icke inträffat, verkligen förtörned. . . Emedlertid hade den gamle Majoren sjelf praktiserat sin stora kropp, icke! utan mycket I väsende ,och brak, genom buskaget , till det ställe, hvarest utgången af öfverläggningarne ru höll på att bestämmas, och stod pustande bredvid Hr Roman, i samma stund denne slutat tala. Så afgörande han än yttrat sig, uppgaf dock Major A—sköld ännu icke hoppet att kunna få hela saken afgjord i godo oeh utan all risk för sin Calle. Han fattade derföre Hr Romans hand och upptog dennes argumenter: Misstydningar, säger ni, min gode vän; att man skulle kunna beskylla er för någonting, om här ingen duell blir af, menar ni? Hvem skulle vara så galn då han fått höra, hur det gatt. Nej, min gode vän, så här skall man Säga: gossarne hade nog haft lust och men som två tuppar; men sköld och giorde inpass,