Aftonbladet – 4 oktober 1836, sida 3

Ej mer en skymt af dig i glädjens rund, En uppenbarelse du flytt från jorden! På minnets himmel med sin dunkla grund Din bild för sorgen är blott synlig vorden. Liksom en siörre stjerna, klar och ren, Med mildhet strålande från hvalfvet höga — Och engeln, själen, i ditt blåa öga — Och pannan, ärans inre återsken. Så ser jag dig, — Så lefver du ännu minnets verld — och log en bild af friden; Af snille, älskvärdhet, o, det var du, . Som kärlek vann, och var den värd i tiden! t Du sofver, Axel, men i hvilans famn De godas sömn är ju så ljuf, så sulla! Från jordens irringar och drömda villa De slumra med ett obefläckadt namn. Så, Vänskap! sjunker templet för din syn, Med sina pelare, och slutligt ramlar Den sköna döme, som höjde sig mot skyn, Fills spillra efter spillra grafven samlar, Och du står ensam i din öckenverld Med dina minnen — närda af din smärta — Och helgar, vid en suck ur brustet hjerta, At himlen dina känslors sista gärd. Euphrosyne.