Aftonbladet – 3 oktober 1836, sida 2

(Insändt.) Axel Raab. I de notiser, som blifvit allmänheten lemnade om Kaptenen A. Raabs dod, tyckes man hufvudsakligen, somlige nästan uteslutande, hafva fästat sig vid den aflidnes egenskaper såsom omgängesman och såsom skicklig att vacka och underhålla nöje eller löje. En man, som i ett par decennier gladt sig åt Raabs intimare omgänge, tager sig anledning häraf att söka rätta ett så skeft omdöme, som det, att hans egentliga värde och utmärkelse skulle hafva legat i hans komiska förmåga. Denna var det yttre, det som mängden, som hans bekanta fingo se; men hans vänner sågo mer, sågo att mannens värde var lika stort, om ej större, i andra afseenden. — Imedlertid, då man i första rummet ihågkommit Raabs komiska talang, vill äfven Ins. först yttra sina tankar i det amnet. Den stora mängden af hans bekanta — och den glade, välvillige mannen hade en stor mängd bekanta, — såg hans konst uti farcen och såg icke något annat. Men Raab hade kanske ännu större anlag för en ren och upphöjdare komik. Det första, — till tiden åtminstone, — hvari han visade sig, var hans konst att sjunga Bellman. Denna konst är större, än man genast tror. — Tusende kunna skråla Bellman, men ganska få kunna återgifva de i hvarje rad gömda tusentals fina drag, komiska och melankoliska om hvarandra. Raab kunde det; och svårt är att säga, om numera flere än en är qvar, som kan det. Den, för hvilken Bellman förut var en förseglad hok, en samling af dryckesvisor, han behöfde blott se och höra Raab, för att förstå, hvad B. verkligen är. — R:. hade aldrig studerat honom, aldrig konstruerat honom efter theorier; men snillets oförvärfliga och oförvilleliga instinkt öppnade för honom den groteska fantasitheaterns alla portar. Farcerna på förgården, Magistraten i Telge, Korpral Bomans begrafning oo. d. voro de enda, dem Raab framstälde för den stora mängden, emedan — och det kände han — de voro de ende, som den stora mångden förmådde fatta. Men i en vald mindre krets af dem, som förstodo både Bellman och Raab, der uppfördes den skakande wragedien Säg, du min moder, hvarvid sannerligen icke skratt, utan oftare tårar slutade representationen; der målades Bergströmskans portrait; der canonicerades Mowvuz 0. s. v. Ins. har aldrig sett en: mera fulländad aktion än den Raabs till en förvånande grad rörliga ansigtsspel åstadkom i dessa inspirerade ögonblick. Hans röst, ehuru icke melodiös eller klangfull, lydde den fina känslan och smög sig efter pjesens alla nyanser. Den förunderliga förmågan att härma djurläten och döda ljud var blott en yttre grofvare talent, hvarmed egentligen det större, brokiga, mindre bekanta sällskapet undfägnades, men som sällan framdrogs i den slutova, intimare kretsen, der konsten senlterades. Imedlertid hafvaJtusende haft ofantligt roligt af denna talent. . ! Egentligen sjöng Raab aldrig något annat än