sket da Ae md ene OC JOHANSSON, Samt Iorre Drängen Lindqvist. Upptäckten af stölden hade skett genom Tobakshandlaren Wallberg, som är boende i förenämnde hus och, då han af en händelse passerat igenom förstugau till första våningen, som hyres af Hr OÖiverste Lundstedt, funnit dörrarna på glänt, hvilket genast förefallit Hr Waliberg besynnerligt, då ÖOfverste Lundstedt varit bortrest från staden, och nycklarne till rummen lemnade i Wallbergs vård. He Wallberg sprang genast ut på gatan, der han varseblef Asplund och Johansson, förande med sig ett stort knyte, hvarefter Hr Wallberg med biträde af några personer från grannskapet anställde jagt efter dem gränden utföre mot Klara sjö, och oaktadt de icke allenast kastade ifrån sig knytet utan afven, för att latta sig, plockade ur fickorna åtskilligt, som de innehade, blefvo de vid Munklägersgatan slutligen fasttagne och införde på en krog. Den tredje, eller Lindqvist, hade nära på kommit andan, derigenom att han, som låtsade ej vara i de andre begges sällskap, helt lugn blef en åskådare till deras efterjagande, och till och med bland annat folk kom in på krogen, dit tjufvarne blifvit införde. Men då upptäcktes det, att Lindqvist hade på sig Ofverste Lundstedts hatt, hvilket föranledde, att han fick göra kamraterna sällskap till häktet. Man må likväl icke tro, att de tilltalade ville kännas vid något kamratskap. Asplund och Johansson skyllde på Lindqvist och denne på de förra, likväl först sedan målet blifvit öfverlemnadt till Domstol; ty i Polisen hade Lindqvist erkänt, att han ensam dyrkat upp dörrarne och begått stölden, samt att knytet, som Asplund och Johansson haft i sina händer, blifvit af Lindqvist uadangömdt i portgången till huset, der desse förmodligen träffat på detsamma. Inför KämnaersRätten förklarade Lindqvist åter, att denna hans uppgift vore alldeles sapningslös, och att han hvarken begått stölden eller varit med derom, utan först efteråt på gatan af Asplund och Johansson emottagit den hatt som röjde honom, äfvensom en syrtut, hvilken han, då larm uppstod, behöndigt smugit ifrån sig. Johansson och Asplund påstodo deremot, att Lindqvist talat mera sanning i Polisen, än inför Domstolen. De begge hade sig ej något bekant om stölden. Kunytet hade de, i öfverensstämmelse med Lindqvists uppgift i Polisen, träffat på i portgången, och deras afsigt, då de togo detsamma , hade endast varit att bära det till närmaste polisbetjent, enär de kunde förmoda, att alltsammans var tjufgods. . Lindqvist vidhöll sin sednare utsago. Den falska bekännelsen bade Asplund och Johansson förledt honom att göra, genom föreställningar, att Lindqvist. som ej tilförene varit dömd för stöld, skulle i alla fall komma lätt ifrån saken, hvaremot de andre begge, såsom redan förut straffade, troligen skulle blifva skickade på fastning. Men efteråt fann nu Lindqvist, att denna hans hjelpsamhet gick för långt, och att det vore bättre att freda sin egen rygg från spö, än hjelpa vännerna från fästningen. Fyra personer, som biträdt vid de tilltalades fasttagande, hördes härefter såsom vittnen, hvarvid en mängd omständigheter kommo i dagen, hvilka visa, huru föga Johanssons och Asplunds uppgift, att de funnit sakerne i portgången och ämnat lemna dem till polisbetjeningen, förtjenar trovärdighet. Icke nog att Johansson burit knytet, som innehöll en mängd klädespersedlar, utan han hade jemväl haft på sig Öfverste Lundstedts stöflor och i fickan en stulen guldmedaljong med collier. Asplund hade omkring halsen en stulen silkesshavlett, i fickorna ett par silfverstakar och til och med i munnen undandolde ett par silfverpenningar, hvarjemte han kastat ifrån sig tvänne dyrkar. Emot Lindqvist förebragtes ock bevisning, at han utkommit ifrån huset, der stölden skett, sällskap med de andra begge, samt att han, utom rocken och haiten, innehaft ytterligare af de stulna ett cirkelbestick och en vest. Domstolen fästade icke heller serdeles afseeade på de invändningar, som af de tilltalade blif vit gjorde, utan dömde dem alla tre att för mec samnad hand begången inbrottsstöld, Lindqvis första och de öfrige begge andra resan, hvarde ra straffas med 40 par spö, undergå kyrkoplik och dessutom, Asplund och Johansson serkildt två års tid hållas till arbete å Landskrona fästning vt om oo Ar PP La sussAR I AA IA Pe