Aftonbladet – 1 oktober 1836, sida 1

TJ FRANSYSKA REGERINGEN OCH SPANSKA KONSTITUTIONEN. Revue des Deux Mondes har nyligen innehållit en artikel, hvilken nu som bäst gör sin rund genom Fransyska och Engelska pressen. Den är författad af en Spenior, V:ardot, känd för flera skrifter rörande Spamenvs politik, literatur och historia, och innehåller ganska märkliga, till en del hittills okända, detaljer rörande de Spanske emigranternes försök mot Ferdinaud VII:s despotism, i Oktober 1830, och det sätt hvarpå detta företag i början uppmuntrades, ej mindre af Konung Ludvig Filip, än af hans ministrar. Bland dessa befunno sig då som nu, Hrr Mol och Guizot, samme män som nu senast ingått i kabinettet i följd af en mot Corteskonstitutionen afvig rigtning hos de magtägande i Frankrike. Det är ganska lärorikt att jemföra deras handlingssätt 1830 med det 1836, och den ifrågavarande artikeln lemnar för en sådan jemförelse rika materialier. Den lyder på följande sätt: Julirevolutionen helsades af de förtryckta folken såsom en frihetens morgonrodnad. De Spanska flyktingarne i synnerhet kunde icke annat än hoppas, att irankrike, som gjort sig skyldigt till det brottet att 1823 hefva bragt på fall deras sak, nu skulle godtgöra detta handlingssätt, och både af intresse och för rätt,isans skull återställa i Spanien den frihet, Fransmännen beröfvat detta land. Vid första underrättelsen om de trenne dagarnes händelser skyndade de till Paris, från alla trakter af Europa, och snart formerades ett slags sällskap eller juuta, bestående af alla de utmärktaste männen bland de liberala emigranterna, ministrar, deputerade, generaler, statsråd etc., bland hvilka voro Toreno, Mendizabal, Isturiz, Calatrava, Galiano, Hertigen af Rivas, de la Cuadra, Seoane, San Miguel m. fl. Juntans syftemål var tvåfaldigt — att sätta sig i gemenskap med patrioterne i det inre af Spamen, och med Fransyska regeringen. Som jag stod i nära vänskapstörhållanden till större delen af juntans ledamöter, så gafs åt mig detta sednare uppdrag. Och det var i Palais Royal, regeringens säte, i stället för de öfvergifoa Tuilerierne, som jag först hade att uträtta min kommission. De Spanska emigranterne begärde hjelp att insurgera sitt fådernesland, och att drifva Ferdinand från thronen. Spanien erbjöd deremot Fransyska regeringen, med löfte om Cortes? ratifikation, Spanska kronan för Hertigen af Nemours. Denne nye Filip V skulle förmäla sig med Donna: Maria, Don Pedros arftagerska, hvilken då vistades i Paris, och hade derigenom förenat på sitt hufvud Portugals och Spaniens kronor, på samma sätt som Ferdinands och Isabellas giftermål förenade Castiliens och Arragoniens, hvarigenom hela halfon skulle hafva blifvit lagd till Frankrike, eller åtminstone så nära allierad, att man kunnat säga såsom Ludvig XIV:de: det det gifves icke mera några Pyrenger! Förslaget mottogs såsom det förtjente — det viil säga med begärlighet, ja, ännu mera, med enthusiasm. De Spanska flyktingarne erhöllo uppmuntran, och full fribet att handla. Krafägt understöd lofvades dem, och de erhöllo 100,000 franes frn Konungens enskilda handkassa, för att afbjelpa de första behofven. Det var Herr Mole, nuvarande premierminister och då minister föe utrikes ärenderne, som med egen hand lemnade denna summa åt general Lafayette, och öfverenskom med honom om sättet, hvarpå den skulle användas ; och det var, att 70,000 francs skulle skickas till Bayonne till de dervarande flyktingarne, och resten till general Torijos, som förberedde en expedition till Gibraltar. Den andra delen af min mission var till sjelfva ministrarne. Jag uppvaktade Herr Guizot, just i dea stund han tog emot inrikes departementet. Jag gjorde honom bekant med föremålet för mittsbesök, med de Spanska flyktin