Rn TANKAR OM ARISTOKRATIEN. Eu Engelsk tidskrift, London Review, har en ganska läsvärd artikel om Aristokrati; och denna innehåller satser och observationer, hvilka icke blott äro lämpliga till England och dess aristokratiska element, hvarföre Vi ansett uppsatsen värd att göras tillgänglig äfven för våra läsare. Hvad den innehåller, som kan gälla om den Engelska aristokratien ensam, vilja vi sammandraga, så snart det icke är af serskild märkvärdighet för kännedomen af det landets aristokrati. I åtskilliga af förf:s åsigter kunna vi icke instämma, och dem skola vi antingen utelemna, eller med avmärkningar beledsaga. Våra konservative medbröder skola icke kalla detta en oärlig partiskhet, då den upplysning lemnas dem, att denna olikhet mellan förf:s och vårt omdöme just består deri, att han är allt för stark materialist och utilitarius? i de ting, der menniskans känsla och skönhetssinne böra herska. — Det är således ingen ting sådant, vi uteslutit, som kunde gifva bemälte våra medbröder något vatten på deras qvarn, utan tvertom. Aristokratiens försvarare (så begynuer uppsatsen) göra all sin flit, för att förblanda olikheten i förmögenhet med aristokratiska privileger; och delta deras förfarande är ganska naturligt, ty skenbarheten i alla deras sofismer hemtas från detta knep. Nödgades de tala om aristokratiska privilegier med sanning, sådana de äro — eller den magt, som en viss fåtalig klass e3e3 att göra med det öfriga samhället, hvad dem behagar — skulle de mötas af den harm och det förakt, hvilka ett så oförskämdt och så fiendtligt språk fortjenar. Men så länge de få nyttja sin tveklufna tunga och tala om olikbet i förmögenhet och aristokratiska privilegier såsom identiska, så länge kunna de skylldra med fördelarna af olikhet i förmögenhet och, genom ett taskspeleri med ord, plottra på oss dem såsom fördelar af aristokratien. Detta är den method, som alltid användes, då en dålig. sak skall försvaras: lofsången ofver någon annan sak, som är god, öfverflyttas illistigt på den dåliga saken. — När afsigten är alt försvara en onyttig och orimligt kostsam ecklesiastikstat, då skall man alltid finna, att religionens lof öfverflyttas derpå. De båda tankarna — religion i all dess höghet, och ett kyrkoväsende., ehuru förkastligt — sammanröras genom illpariga ordvändningar och bindas tillhopa, att vanliga förståndskrafter med svårighet förmå skilja dem. Så snart denna id association hunnit tämligen allmänt antagas, kunna de andlige sofisterne framgå med beqvämlighet på sin bana. De behöfva då blott skrika och utösa skällsord: Föraktliga varelser! Viljen J förstöra religionen ? eller i fall fråga är om Ir-. land: roraktliga menniskor! Viljen I förstöra protestantismen? Och likväl är vid alltsammans ingen fråga hvarken om religion eller protestantism, utan blott om en kyrko-indelning, som är fientlig mot båda. Låtom oss hemta ett annat exempel från missbruk i styrelsen.) De, som vilja bibehålla orsakerna till det skadliga, söka sammanblanda dem med orsakerna till det goda; och i det de betrakta dem i massa, lämpa de På det skadligas orsaker loford, som tillkomma det godas ) Man vet, att Engelsmännen kalla styrelse (government) allt, som reglerar samhällets angelägenheter, och således ej blött verkställande makten, utan äfven domareoch lagstifta