ol a 5. 49 i tillämpningen visar sig, alt nationalrepresentationen skulle komma att utgöras af i det närmaste 200 personer af alla stånd och landskap. Anses detta ej villräckligt, så kunde antalet lätteligen ökas, utan att rubba sjelfva grunden. Skulle, oaktadt sjelfskrifvenheten borde försvinna, Biskopparne ändå behålla den, kommer antalet af presteståndets valde Riksdagsmän att derefter minskas. Genom förslagets antagande till sin prineip fordrades endast mindre väsendtlig förändring af 52, 56, 69, 70, 71, 81, 82, 39, 107, 110 SS. af Regeringsformen, som i allt öfrigt blefve orubbad, hvilket styrker, att Konungens rättigheter ej på minsta satt inskränktes eller utvidgades, Euadast Riksdagsordningen behöfde omarbetas. Den gifna vinsten vore Riksdagsgöromålens förenkling och förkortande, hvarigenom en möjlighet inträffade, att fullborda dem på den tid, som för Riksdags hållande är bestämd. Vi äro nära till visshet öfvertygade , att om den af oss tillstyrkta — komiteenr tillsattes och utarbetade ett förslag till representationsförändring, byggd på de här uppgfna eller dermed jemförliga grunder med nödiga modifikationer och reglementariska föreskrifter, ett sådant förslag, meddeladt allmänheten och al Konungen understödt uti Nådig proposition vid en kommande Riksdag, möjligen skulle hafva framgång och således blifva ett lyckligt medel att i lugn och formenligt tillfredsställa nationens längtan till något bättre än det nuvarande, hvarmed både de som utöfva, och de som cke utöfva representationsrätten, fuunit och allid skola finna sig obelåtoe. Aktningen för och styrkan hos representationen skulle ovilkorligen illväxa i samma mån Riksdagsmännen samt och synnerligen voro grnom allmänna förtroendet och cke genom Konungen tillkomne. Bördan för lem sjelfva skulle göras lättare genom kännedonen, alt deras bemödanden rättvist erkändes af olket. Uppmärksamheten hos dem skulle ökas nd åtankan af de förhoppningar, som hvilade Då dem. En jemförelse med det som nu är, äger det öfriga som stode att vinna. Kastom tt täckelse öfver hvad den förflutna tiden lärer ss. Vi vilja icke gå historien i förväg. Det edan deraf framdragna är tillräckligt att visa ss på hvad fot vi stå, och behofvet att snart nträda på en ny bana, om vi också icke gelast kunna taga — steget ut. RTR